Tyskland 1946 låter sig beskrivas
För ett av Metrofiering sargat journalisthjärta är det en öm smekning att läsa Stig Dagermans klassiska reportage från det fattiga, sönderbombade Tyskland 1946. Dagerman dömer inte, han beskriver bara det han ser omkring sig: hur några av nazismens hantlangare blivit rika medan större delen av befolkningen lever i ruiner och källare; en man med tre barn i en pissoar, en kvinna med åtta barn i ett före detta Gestapofängelse. Man brukar kalla det hemska för obeskrivligt, men inte Dagerman:
Det anonyma kött som de på ett eller annat sätt kan lyckas komma över eller de smutsiga grönsaker som de hittat gud vet var är inte obeskrivliga, de är djupt oaptitliga, men det oaptitliga är inte obeskrivligt, bara oaptitligt.
Dagerman ställer i Tysk höst en rad moraliska frågor till läsaren – brännande aktuella i dessa onda tider – om skuld, ansvar och lidande. Går det att utdöma kollektiva straff? Är det rätt att hela befolkningen döms till lidande för att en del av den har stöttat en mordisk regim? Kan en hungrande befolkning ens ta ställning i moralfrågor och svara ”rätt” på frågan om politiska sympatier? Erst das fressen, dann die Moral (”först maten, sen moralen”) som Brecht sade 18 år tidigare.
Det känns överflödigt att säga det, men nöden i Irak och Afghanistan känns plötsligt nära.
Stig Dagermans psykologiska skärpa är magnifik och nytrycket av denna bok, tillsammans med romanen Bränt barn (som fick mig att börja skriva), är en hoppets gåva för alla skrivande och kännande människor. Läs, och läs noga.
Reportagen i Tysk höst publicerades ursprungligen i Expressen och återutges av Norstedts i samarbete med Stig Dagerman-sällskapet.
Litteratur
Tysk höst
Författare Stig Dagerman Förlag Norstedts
