”Man sätter sig ned och äter middag och livet, som man känner till det, är slut.”

Det var det första som Joan Didion skrev efter att hennes make, författaren John Gregory Dunne, hade dött i en hjärtattack i New York. På stadsteatern skriver Anna Carlson upp orden på tavlan bakom henne på scenen, där de blir stående som en lakonisk påminnelse om det som har hänt – oberoende av hur mycket Joan Didion förnekar det.

Makens död var början till hennes år av magiskt tänkande. Ett år då hon tänkte att OM hon bara spelade med i den teater som pågick omkring henne – med obduktion, begravning och kläder som skulle slängas – så skulle han komma tillbaka. Om hon lät sig själv gå med på att tala med kuratorn, som kunde konstatera att hon hanterade situationen väl, så skulle hon ha gjort sin del, och då behövde inte John vara borta längre.

När Joan Didions man dog så låg deras enda dotter Quintana i koma i Kalifornien på grund av septisk chock till följd av en lunginflammation. Hon frisknade till och var tillräckligt bra för att gå på sin fars begravning, men drabbades sedan av en hjärnblödning och blev inlagd igen. Hon dog ett och ett halvt år efter att hennes pappa hade dött. För Joan Didion innebar Quintanas sjukhusvistelse en fortsättning på om-tänkandet. Om hon bara lärde sig alla de olika medicinska termerna och hur vården fungerar så skulle Quintana klara sig. Hela hennes liv hade hon ju faktiskt lovat som mamma ”att det är ok, jag är här.”

För många i stadsteaterns publik kommer det här inte att vara det första mötet med Joan Didions text, men Anna Carlsons monolog förstärker skildringen av en människa som befinner sig i ett känslomässigt kaos. Det är en tolkning som präglas av intimitet och närhet. Didions desperation övergår ofta i banalt komiska ögonblick, som när hon ska ringa en vän i Kalifornien och berätta om makens död. Precis när hon har slagit numret inser hon att Kalifornien ligger i en tidzon som är tre timmar efter – tänk om han inte har dött där än. Hon kanske har gjort ett ödesdigert misstag att slå numret, hon kanske kommer att berätta om en död som kanske inte är oundviklig i Kalifornien.

Dekoren på Stadsteatern består endast av en pall, ett par tavlor och en säck kläder, samt ett svart kylskåp som öppnas en enda gång under förställningen. Med stöd av detta och en sparsam belysning lyckas Anna Carlson skapa ett förhållande med sin publik som speglar det som Joan Didion lyckades skapa med sina läsare. Det är ett förhållande där ärlighet och öppenhet står i fokus. Det stilistiska, om än mycket väl genomfört, är inte det centrala. På scenen pendlar Anna Carlson mellan hopp och förtvivlan, och hon låter sig slukas av rollen till den grad att det ibland känns som hon är ruggigt nära att tappa kontrollen – precis som Joan Didion till slut tvingades erkänna att hon hade gjort.b