- Alla spelare har saker för sig som de tror kan ge dem tur. Men att höra all publik jubla och sedan gå in först av alla på isen är en skön känsla, säger han.

Några dagar senare kommer Carl Gustafsson emot mig i stora jeans, röd baseballkeps och i öronen glimrar diamantörhängen. Carl ger ett mycket lugnt intryck både på och vid sidan av isen.

Säsongen började i elitserieklubben Djurgårdens IF. Men början blev inte riktigt som han hade önskat sig. Tidigt på säsongen slet han sönder ett ledband i foten och var tvungen att vila i någon vecka. Sedan dröjde det ytterligare några veckor innan han kunde köra för fullt. Under den tiden gick det så bra för de andra spelarna i laget, att när han väl var frisk, var det svårt att ta en plats. Han var med och tränade med laget, men fick inte spela några matcher. Istället blev han utlånad till den Allsvenska klubben Almtuna.

- Att inte få spela är tufft. Man tappar väldigt fort självförtroendet om man inte platsar, säger han.

Väl i den nya klubben blev inte den första tiden heller vad han hade hoppats på. Han fick sparsamt med speltid. Men efterhand blev han sakta inslussad, gjorde några poäng och helt plötsligt fick han spela mer och mer. Kanske hade han i början en stor hjälp av det självförtroende som han hade grundlagt genom sina framgångsrika år som pojklagsspelare.

- Orkar man inte mentalt finns det en stor risk att man deppar ihop ännu mer när man väl är där nere, säger han.

Carl Gustafssons ishockeykarriär började tidigt. Uppvuxen i Grödinge, utanför Stockholmsförorten Tumba, stod han för första gången på ett par skridskor när han var i 3-års åldern. När han var runt 12 år upptäcktes hans talang och efter framgångsrika ungdomsår i Tumba och Hammarby väntade spel med Djurgårdens juniorer.

Men under årens gång har han även mött tränare som inte har trott på honom. I hans fall handlade det om längden. Carl Gustafssons är 169 centimeter lång, vilket somliga i ishockeysammanhang tycker är för kort.

- Ibland har de inte ens behövt säga det, jag har fattat vad de har tänkt ändå. Så min reaktion har varit att hela tiden försöka köra på och bevisa motsatsen.

Hans diamantörhängen glimrar till. Han tar på dem ofta medan vi pratar.

Carl Gustafsson föddes i Colombia 1989. När han var åtta månader blev han adopterad till Sverige. Som son till en arkeolog och en tandhygienist var inte ishockeyyrket ett givet val. Föräldrarna var kanske inte heller övertygade om hans talang till en början, men såg hans enorma drivkraft och förstod att han kunde gå långt.

Säsongen 2007-2008 gjorde han 17 år gammal debut i Djurgårdens A-lag. Han hade kommit ett steg närmare sin dröm. Ett par dagar innan hade han på träningen fått beskedet om att A-laget hade många spelare skadade och att han skulle få chansen att hoppa in.

- Shit, tänkte man då!

De äldre spelarna såg att han var nervös och försökte komma med lugnande ord. Alla hade de ju för länge sedan varit i samma läge. I sitt första byte i Elitserien fick han målläge direkt. Sedan rullade det på. Mycket skador i laget gjorde att Carl fick mer och mer speltid. I en match gjorde han två mål inom loppet av 6 minuter.

Medan vi pratar om föregående säsonger spelas Beatleslåten ”Yesterday” ur högtalarna där vi sitter. Men Carl lyssnar helst på rapartisten 50 Cent och har siktet knivskarpt inställt på morgondagen - och framtiden. Allt medan säsongen har gått i Almtuna, tycker han att han har vuxit som spelare. Någonstans där borta hägrar drömmen om att till slut ta en ordinarie plats i ett elitserielag.

Vi är tillbaka i Gränby Ishall och den avgörande matchen mot Malmö IF. Luften därinne är fuktig. Han bryter sig igenom i ett flygande anfall. ”Calle Gustafsson är het idag”, säger en man på läktaren och får instämmande kommentarer från de andra runt omkring.

- När man märker att man är omtyckt av folk så blir man glad. Det blir roligare att spela och det går ännu bättre.

Slutsignalen går och matchen är slut. Almtuna har slagit ut Malmö och vilda glädjescener utspelas nu både på isen och på läktarna. Segern innebär att laget för första gången i historien har tagit sig till kvalspelet till Elitserien. Publiken dröjer sig kvar i Gränby Ishall, de vill liksom inte att kvällen ska ta slut.

Carl Gustafsson är på väg att kliva av isen. Till skillnad från de andra spelarna i laget har han blå handskar. De andra har röda. För trots att han nästan hela säsongen har spelat i Almtuna har han behållit sina Djurgårdshandskar. I det svettiga ansiktet har ett skägg börjat växa. Under kvalspelet hör det nämligen till traditionen att man inte ska raka sig. Efter att ha varit inne i omklädningsrummet och vänt står han nu på isen med hockeyutrustning på underkroppen och bara underställströja på överkroppen. Kylan från isen gör att det stiger ångor från hans varma kropp.

- Vilken lättnad! Helt otroligt! Nu är vi i kvalserien!

Trots att han själv skulle beskriva sin spelstil som aggressiv och ettrig, vilar det där lugnet ständigt över honom. När en välväxt Malmöspelare tidigare i matchen både en och två gånger, puttar honom i bröstet, tittar han bara denne länge i ögonen, tuggar på sitt tandskydd och åker sedan därifrån.

- Jag bryr mig inte så mycket om det där, försöker att fokusera på spelet istället, förklarar han.

Han tycker att året i Almtuna har utvecklat honom som hockeyspelare. Men året har även gjort något med honom som människa. Han har lärt sig att ha ett större tålamod.

- Dessutom har jag, i stunder då det har varit tungt, lärt mig att tänka bort ishockeyn helt, säger han.

Att börja med något redan vid 3-års ålder och sedan göra det till sitt yrke, är speciellt. Ett liv utan ishockey finns inte i Carls Gustafssons värld. Det är svårt att säga om det är talangen som föder passionen - eller tvärtom. Det enda som är säkert är att det absolut bästa som han vet är att finnas till på isen. Det har han fått chansen till i Almtuna.

Men Carl Gustavssons framtid är mycket oviss. Varken Almtuna eller Djurgården har pratat med honom angående nästa säsong. Kontraktet med Djurgården löper fram till den första maj. Under säsongens gång har haft kontakt med Djurgården, men nu var det ett tag sedan de hörde av sig. Eftersom han fortfarande tillhör Djurgården ska han, beroende på om de är kvar i SM-slutspelet eller inte, tillbaka dit när säsongen med Almtuna är över. Dock tror han inte att han kommer att få spela något, då klubben redan har många duktiga reserver. Trots det måste han hålla sig i form och vara beredd på att hoppa in om någon skulle bli skadad. Den enes död, den andres bröd - sådan är idrotten.