Eftersom det är en dans som också är ett rytminstrument borde den ha kunnat utvecklas parallellt med populärmusiken. Men snarare lever den lite på undantag, och tycks inte kunna lösgöra sig från den epok den starkast förknippas med, just Hollywoods guldålder. Efter att ha tagit sig från vaudevillen till de överdådiga musikalfilmerna på 30- och 40-talen fann steppdansen inte riktigt något nytt naturligt forum.

Den dyker förstås upp i tillbakablickar, Singin’ in the rain från 1952 är nästan en mer klassisk steppfilm än de från den era vars begynnelse den gestaltar. Och när den spelades på Oscarsteatern i Stockholm visste jublet inga gränser när ensemblen smattrat sig igenom Good morning, good mo-o-o-rning.

Det är ju det. Det ser ruggigt avancerat ut. Man blir imponerad. Det svänger. Men det är som att steppdansen alltid har ett stänk av gammaldags eau de cologne kring sig som hindrar den från att få en verklig revival (det gräsliga river dance räknas inte), eller åtminstone en mer framträdande plats i danshistorien.

Där balett och samtida dans har sin självklara plats inom konsten, och jazz, street, hiphop och allehanda underkategorier nått massorna genom musikvideor och grupper som Bounce, figurerar steppen mest som en kuriositet. Den förekommer framför allt i specialsammanhang, som nyss avlöpta Stockholm tap festival.

Missanpassningen har förstås också att göra med steppens intima sammankoppling med en viss typ av underhållning. Dagens seriösa steppdansare verkar ofta vilja göra ett nummer av att avlägsna sig så långt som möjligt från top hat, white tie and tails. Bara det att steppa i grunge-utstyrsel ska tydligen skapa effekt genom sin chockerande kontrast. Jag minns att det fanns ett gäng grabbar från Australien som gick loss i fabriksmiljö och smällde i allt från väggar och golv till elskåp, men jag kommer inte ihåg vad de hette och när jag googlar får jag bara upp ett antal rörfirmor.

Relativt nyligen råkade jag å andra sidan se fyra steppande käcka flickor i America’s got talent, men det var något verkligt corny över det. Fast juryn och publiken var förstås alldeles till sig. Det kan ha varit deras pastellfärgade t-shirts och jazzbyxor som störde mig också.

Kanske är stepp helt enkelt enformigt och borde ses som en tidsbunden fluga? Skulle man orka med en tvåtimmars-föreställning med bara breakdance till exempel? Och då låter det inte ens om breakdance, mer än att det swoschar när de snurrar runt på marken. Nej, jag kan inte få steppen ur sin klassiska kontext. Det känns konstlat när man försöker ”tuffa till” det, det blir mest slamrigt och föga elegant, och soloframträdanden på gatan blir endimensionell virtuositet.

Som den materialsport den är lämpar sig stepp inte heller så väl för spontandans, vilket kan vara en del i dilemmat. Man får ju aldrig visa upp sina skills...