En av de mer förlåtande tolkningarna av Maja Lundgrens förra roman Myggor och tigrar gick ut på att den var en berättelse om en galen och jobbig människas erfarenheter i journalist- och författarvärlden. Som sådan var den rätt trovärdig, men det var nog fler än jag som tänkte att det kanske inte bara var romanfiguren som var galen och jobbig.

Historien om Oscar Riktelius och hans sammanbrott är tydligare framställd, i tredje person. Den berättas genom samtalen med psykiatern, en idealistisk man med stort tålamod, men som i perioder av yrkesmässiga självtvivel känner att han kanske borde dra lärdom av Oscars vanföreställningar. Det gör man inte som läsare, huvudpersonens utsvävningar är alldeles för mallade. (Det gör dem visserligen inte mindre trovärdiga, för en av de saker som slår en när man träffar psykotiska människor är hur typiskt ”galet” de uttrycker sig. Man kan faktiskt häpna över deras formmässiga lättja.)

Under hypnos befrias Oscars minnen från psykosfiltret och vi får vara med vid köksbordet den ödesdigra festkvällen. I samtalen mellan huvudpersonens ungdomsvänner ges en resumé över de senaste årens postkoloniala och feministiska debatt. Dessa meningsutbyten slår valfri högstadienovell i övertydlighet.

I hela Mäktig tussilago finns det inte en enda dialog som är bra. Det är trötta och hånfulla klichéer, meningslösa abstraktioner. Människorna är elaka mot varandra, vad jag kan förstå helt utan motiv. Ingen lyssnar på någon.

Det är 80-talsteater. Dödskyla. Att jag inte förstår vad som händer när den psykotiske Oscar pratar är en sak, men det irriterar mig att nästan alla samtal i den här romanen är obegripliga utkast och monologer.

Det är över huvud taget svårt att veta om Mäktig tussilago har något motiv. Romanen har formen av en satir, men jag är inte man nog att veta exakt över vad. Om Maja Lundgren hade ett ärende i Myggor och tigrar saknar hon ett nu. När jag läser baksidestexten tror jag att Mäktig tussilago ska vara en Falling down i svensk akademisk medelklass. Men Lundgren verkar inte särskilt intresserad av att säga något om varför Oscar Riktelius kraschar.

Fast här kanske jag fastnar i en gammal modernistisk tic om linjaritet, orsak och verkan, början och slut et cetera. Boken kanske i själva verket tillhör en av de romaner som de senaste åren experimenterat med persona och avsändare?

Jag tycker inte om Mäktig tussilago. Romanen har flera kvaliteter, men de är bortkastade på mig. Maja Lundgren återuppfinner sinnrikt idiomatiska uttryck, hon låter Oscar till exempel byta ut livspussel mot plockepinn. Där väcker hon tankar, och hon är rolig när hon låter en av Oscars vänner hävda att döden är en social konstruktion.

Och mitt i all överhettad psykosprosa kommer ett überbanalt ”redan lugn man blev ännu lugnare” som en vårfläkt genom en sluten avdelning. Men när Lundgren hittar på ord som ”förväntanskättja” om en kristallkrona sällar hon sig till författare som Lotta Lotass och Daniel Sjölin och en formkärlek som ställer sig i vägen för det skildrade. Fast det är dubbelt; prosan är i det här fallet inte mer psykotisk än ämnet.

I hela Mäktig tussilago finns det inte en enda dialog som är bra.