– Ja, jag tycker att vi har nått en del framgångar, säger Amin när vi träffas på det lilla kontoret på Topkhana Road i Dhaka. Till exempel har vi drivit kravet på föräldraledighet under många år, och även om det inte är genomfört än så har vi påbörjat en process där vi tror att vi kommer att få igenom kravet. För tio-femton år sedan stred vi också hårt för en dag ledigt i veckan i fabrikerna, det var en stor fråga då. Nu har åtminstone femtio procent av klädfabrikerna i landet infört det.

– Ett stort problem är naturligtvis att en del av de saker vi kämpar för och kommer överens om med arbetsköparna inte alltid genomförs, men trots det tycker jag att man kan se resultat av vår kamp.

Amirul Haque Amin borde veta. Han har arbetat med frågorna i drygt tjugo års tid. NGWF, som grundades 1984, har över 22 000 medlemmar och sex lokala kontor i landet. Det är en av de största fackföreningarna i industrin för färdigsydda kläder, den så kallade RMG-industrin (ready made garments) i Bangladesh. En industri som sysselsätter över två miljoner arbetare – varav de flesta är kvinnor – och står för nästan 70 procent av landets exportinkomster.

– Vi har också tagit strid för att första maj ska vara en ledig dag med betalning och så är det i de flesta fabriker nu, säger Amin. Och bonus vid Eid-al- Fiturhögtiden, det var ytterligare en fråga vi drev hårt i slutet av nittonhundranittiotalet. Den bonusen är delvis införd i dag. Dessutom har vi ökat antalet medlemmar i facket, öppnat fler lokalkontor och vi har fler heltidsarbetande förtroendevalda. Nu är vi åtta stycken som arbetar heltid i NGWF och vi kan delegera en del av vårt arbete till lokalkontoren.

Amin tar upp några flygblad och visar.

– Titta! säger han. De här flygbladen visar till exempel att arbetarna i första hand ska vända sig till de lokalkontor som finns i deras område och i andra hand till oss centralt. Det är helt nytt.

Fortfarande ligger lönerna i klädindustrin långt under vad facket anser vara en skälig levnadslön. Minimilönen är knappt 1700 taka, viljet motsvarar cirka 175 svenska kronor, och NGWF kräver en stor höjning.

– Vi anser att fem tusen taka är en levnadslön, säger Amin. Det är vårt krav. Vi driver frågan men vi har inte börjat förhandla om den med arbetsköparna än. Vi har haft stora prishöjningar i landet, särskilt på basvaror, så lönen är en viktig fråga. Som det är nu klarar sig inte en familj på den lön de får.

Den förödande branden i Garib & Garibfabriken i Gazipur, där svenska H&M är den största köparen, ligger inte långt tillbaka i tiden. Branden kostade 21 klädarbetare livet och visade både att fackföreningarna har mycket arbete framför sig och att de multinationella klädföretagens uppförandekoder knappast är ett hållbart instrument för förbättringar. Uppförandekoderna är de stora företagens riktlinjer för underleverantörerna i frågor som till exempel arbetstider, säkerhet, fackföreningsfrihet och lönenivåer.

– I fråga om fabriksbranden i slutet av februari har vi ställt sju krav till regeringen, arbetsköparorganisationen Bangladesh Garments Manufacturers Employers Association, BGMEA, och de utländska köparna. Bland annat kräver vi höjd kompensation till de dödades familjer, garantier för arbetarnas framtida säkerhet och rättsliga åtgärder mot fabriksägarna.

Amin upprepar med eftertryck att en brand som kostat 21 människor livet måste få synbara och kännbara konsekvenser.

– I fråga om fabriksbranden i Gazipur kräver vi att ägaren ska i fängelse, det kravet viker vi inte ifrån! säger han. Det må vara en månad eller en vecka eller en dag, lagen måste följas! Men vi riktar även krav till de multinationella företag som köper sina kläder här. De har ett ansvar de med! Dels vill vi att de är med och betalar en högre kompensation till de dödades familjer och dels vill vi att de bidrar till den långtidsfond vi kräver för de anställda vid fabriken. En fond som bland annat ska säkerställa deras pensioner.

– Bara om de utländska köparna tar sitt ansvar kan vi lösa de här frågorna på sikt.

De senaste åren har präglats av oro inom klädindustrin i Bangladesh. Trots att nyheterna sällan anses värda att ta upp i svensk media har strejker, våldsamma kravaller med döds-offer och vägblockader följt tätt på varandra. Situationen anses nu så osäker att myndigheterna nyligen beslutade sig för att skapa en särskild industripolisstyrka inom sektorn. Styrkan som uppgår till 1500 man, ska arbeta med att förhindra våldsamheter, vandalisering, stängda fabriker och produktionsbortfall i den för landet så viktiga industrin. Och att missnöjet gror bland arbetarna går inte att ta miste på om man följer nyhetsbevakningen på nationell nivå.

– Vi är klara över situationen, säger Amin när jag frågar om de återkommande, ofta spontant uppkomna oroligheterna. Det är bara arbetarnas styrka som kan åstadkomma något! Vi uppmuntrar alltid till kamp i fabriker över hela landet men om aktionerna inte är organiserade kan arbetarna råka väldigt illa ut, det har vi sett många exempel på.

– Vi vet att det legala systemet i landet inte är tillräckligt i kampen för bättre villkor. Om vi vill ha bättre villkor så måste vi agera på andra sätt också, med andra metoder, det räcker inte bara med förhandlingar. Vi arrangerar demonstrationer, blockader och sittstrejker. Men samtidigt måste vi förklara för arbetarna att det kan bli svårt med spontana och ”illegala” aktioner. Fabrikerna har rätt att stänga och arbetarna står helt plötsligt utan försörjning. Bara om vi bygger upp styrkan hos vår fackförening kan vi klara av de svårigheterna.