Pecha Kucha betyder ”ljudet av konversation på japanska”. Idén till denna populära företeelse föddes år 2003 av Astrid Klein och Mark Dytham som arbetade på en arkitektbyrå i Tokyo. De tyckte att deras arkitektkollegor ofta blev alltför långrandiga när de höll föredrag. Klein och Dytham kom på idén att låta ett dussin personer visa 20 bilder vardera, varje bild i 20 sekunder. Därmed får varje presentatör inte prata i mer än sex minuter och 40 sekunder innan det är dags för nästa person. Bilderna byts automatiskt och presentatören pratar under tiden. Det är en snabb och attraktiv presentationsform. Ofta är det väldigt underhållande och intresseväckande. Och om en talare emellanåt är mindre intressant så gör det ingenting, då det snart är dags för en ny presentatör att prata till sina 20 bilder.

Pecha Kucha har blivit ett välkänt fenomen världen över och finns i dag i över 280 städer. I Sverige anordnas Pecha Kucha bland annat i Stockholm, Malmö, Växjö och Göteborg. Jesper Larsson, som ordnar Pecha Kucha i Göteborg, kom i kontakt med företeelsen när han bodde i Tokyo. Han tog med idén hem till Sverige, och för lite mer än tre år sedan hölls det första arrangemangets på Nefertiti. Runt 150 personer kom för att lyssna och lära om bland annat isdesign, möbeldesign, laglig grafitti och guerillamarknadsföring.
Med tiden drog Pecha Kucha-kvällarna allt mer folk och evenemanget fick byta upp sig till lokaler som kunde ta mer publik.
Amanda Almvide är en trogen besökare. Hon var på sin första Pecha Kucha-kväll för ett år sedan och fastnade för variationen bland
talarna.
– Varje gång jag går dit blir jag förvånad över att det är så mycket jag inte vet, säger Amanda Almvide.
Hon tycker att både ämnet och sättet man presenterar ämnet på måste vara intresseväckande för att det ska bli riktigt lyckat. Men det finns också idéer som är tillräckligt bra i sig.
– Jag minns särskilt en tjej från Malmö som läste upp stycken ur andras dagböcker. Det var en kul och personlig idé, säger Amanda Almvide.
För att ta reda på mer om Pecha Kucha slinker FRIA in på Park Lane en kulen tisdagskväll. Lokalen är proppfull av nya och gamla besökare. Bland presentatörerna märktes
Karolina Nätterlund som berättade om biomimicry, en vetenskap som i alla sammanhang ställer sig frågan ”Hur skulle naturen göra?”. Minnesmästaren Idriz Zogaj valde att berätta hur man gör för att bli världsmästare i att minnas.

En annan av kvällens talare var frilansfotografen Evelina Hultqvist. Kvällen till ära valde hon ut ”några av sina guldkorn”, både pressbilder och foton från tidigare utställningar. Samtidigt ville hon ha en röd tråd, en känsla, i bilderna. Den känslan fick bli ensamhet.
– Ensamhet kan vara både det bästa och det värsta i världen, beroende om ensamheten är självvald, säger Evelina Hultqvist.
Hon berättar lite om varje bild som visas i tjugo sekunder, låter ibland tystanden säga sitt.
– Jag hade en idé om att spela musik till bilderna så de hade fått tala för sig själva. Men då hade jag nog ångrat mig. Det är inte ofta man får chans att berätta syftet bakom sina bilder inför publik, säger Evelina Hultqvist.
Så varför just 20 bilder och 20 sekunder för varje bild? Jesper Larsson menar att det är det ultimata formatet för att ingen ska hinna bli uttråkad, samtidigt som talaren faktiskt hinner berätta något. Men det finns också något annat mer viktigt gömt bakom konceptet. Eftersom alla får tala exakt lika länge och ingen får avbryta är formatet helt demokratiskt.
– Med en debattpanel är det lätt för någon att ta överhanden. Med Pecha Kucha-formatet blir alla jämlika, säger Jesper Larsson.
Denna kväll kunde åhörarna köpa ost, komplimanger eller kramar för en valfri summa som skänktes till behövande efter Haitikatastrofen. Annars är evenemanget gratis, vilket har sin poäng.
– Vi vill vara inkluderande, inte exkluderande. Skulle det kosta femtio spänn i inträde skulle inte den fattiga studenten komma hit, säger Jesper Larsson.