Anhängarna av den nya motorvägen säger helt enkelt att biltrafiken i Stockholm ska öka med 75 procent till år 2030. Det är ett faktum för dem. Ungefär som att ett plus ett blir två. Problemet är helt enkelt att dessa politiker inte ser (eller vill se) att det är politiken som avgör trafikutvecklingen. Inte några ”trafikens naturlagar”. En gång i tiden var båtar och hästar de viktigaste transportmedlen. Sedan bestämde sig staten för att bygga järnvägar, och trafiken blev sig aldrig mera lik.

Nu har vi levt med bilen som det primära transportmedlet i Sverige under lång tid, i såväl städer som utanför tätorterna. Alla fakta visar på att massbilismen kommit till vägs ände i världen. Växthuseffekten gör att temperaturen skenar. Oljan som resurs är på väg att nå sitt maximala uttag, och därefter kommer oljeresurserna att tryta i snabb takt.

Kort sagt: Vi måste hitta andra lösningar för trafiken. Och det löjliga är att visionerna finns. Ett exempel är Miljöförbundets lokalavdelning i Stockholm (Alternativ stad) som redan på 1980-talet tog fram en alternativ regionplan för Stockholms län, med bland annat heltäckande spårtrafik istället för massiv bilism som trafik.

I dagens Sverige kastas alla sådana innovativa förslag tyvärr i papperskorgen. Samma sak gäller organisationen Planka.nu som driver en kampanj om gratis kollektivtrafik. Motståndarna hänvisar till danska försök som visar att den största ökningen av resandet i kollektivtrafiken när den blir gratis sker bland grupper som redan åker kollektivt: inte minst unga och gamla utan bil. Men på vilket sätt skulle det vara negativt att dessa grupper får en ökad tillgång till stadens alla avkrokar genom ett friare resande?

Två frågor bör den rödgröna oppositionen göra, om den ska kunna kallas grön:

1. Ta fram alternativa ”regionplaner” för Sveriges regioner, med en ny miljövänlig infrastruktur.
2. Gör kollektivtrafiken till en gratis resurs, eller i varje fall väsentligen billigare och mer lättanvänd.

Världen står som bekant inför en klimatkris, och det är dags att ta den på allvar. Om den rödgröna oppositionen menar något med att kalla sig grön är det en självklarhet att mastodontvägen Förbifart Stockholm inte ska byggas. Men också att Sveriges storstäder behöver en annan plan för trafiken. Staten är ytterst ansvarig för Sveriges miljömål, och bör bidra till finansieringen av satsningar på fri kollektivtrafik i storstäderna. Alla regioner och landsting borde kunna söka om delfinansiering av en sådan reform, och den ökade trafikkapacitet som krävs. Som motvillkor kan staten helt enkelt ställa att man samtidigt begränsar biltrafiken, med hjälp av bland annat saftiga trängselskatter för bilar.

Det är inte så svårt. Någonstans måste vi bara komma överens om hur vi vill att våra städer ska vara. Grönskande och myllrande med en människovänlig och naturvänlig trafik, eller som i dag låta biltrafiken och dess vägar bara öka.

Billobbyns ”vi kan inte hindra naturlagarna”-resonemang har använts och används återkommande genom historien för att motivera alla möjliga galenskaper. En gång i tiden fungerade de som argument mot att kvinnor eller fattiga skulle få rösta. Att det är ”nödvändigt” att män fortsätter köpa prostituerade kvinnor för att det är en ”naturlig drift” hävdas i Iran.

I Sverige motiveras bland annat vapenexporten med att människan alltid har krigat. Nu används ”naturlagarna” som argument för att bilismen måste få fortsätta öka. Men vi människor är inte bara dominobrickor på en global spelplan. Det är snarare vi som spelar. Och vi behöver inte spela så dåligt.