När rester av sopor som dumpats i haven eller transporterats ut via floder förs samman av havsströmmarna bildas en flytande ”matta” av partiklar som kan vara svår att upptäcka från ytan som har en stor inverkan på havens djurliv. Små plastpartiklar äts av fiskar som misstar dem för plankton medan större bitar äts upp av sjöfåglar.

Problemet har varit känt sedan 1970-talet, men först på senare år har ordentliga ansatser gjorts för att kartlägga dess utbredning. 1997 upptäckte forskaren Charles Moore vad som ibland beskrivits som två ”kontinenter” av partiklar i Stilla havet, vilka tillsammans motsvarar två gånger USA:s yta. En amerikansk forskargrupp som genomfört omfattande provtagningar i Atlanten, mellan Bermuda och Azorerna, kunde nyligen visa att en liknande koncentration av soppartiklar finns även där.

– Det är chockerande att se med egna ögon. Inget kan jämföras med att vara där ute. Vi har verkligen lyckats lämna vårt fotavtryck överallt, säger Anna Cummins, som ledde expeditionen, till nyhetsbyrån AP.

Nu planeras liknande provtagningar på södra halvklotet. Men enligt Fredrik Norén från konsultfirman N-research i Lysekil, som studerat frågan på uppdrag av Naturvårdsverket, hittar man lika mycket plastpartiklar i havet utanför Sverige. Att tala om kontinenter av sopor är däremot aningen missvisande.

– Det handlar om en till två partiklar per kubikmeter, när vi talar om partiklar som är större än en halv millimeter. Många djur och fåglar dör när de får i sig dem, vilket måste värderas ur moralisk synpunkt. Men de utgör inte i sig något hot mot arter eller ekosystem, säger han.

Trots det anser han att frågan måste tas på allvar. Ett allvarligt problem är att partiklarna kan sprida organiska miljögifter som PCB och DDT i haven.

– När vi har tittat på mikroskopiska partiklar som är mindre än 0,1 millimeter är koncentrationen upp till tusen gånger högre än vad som framkommit i de amerikanska studierna i Atlanten och Stilla havet. Det är allvarligt eftersom partiklarna lättare sprider gifter ju mindre de är.

Ny forskning visar också att plast – till skillnad mot vad man länge trott – bryts ned i naturen och bildar så kallade monomerer, varav en del är miljögifter med hormonstörande effekter. Men det förkommer också stora mängder partiklar av ämnen som är betydligt farligare, till exempel slitage från asfalt och gummidäck som till stor del är gjorda av tung tjockolja och innehåller mycket föroreningar och cancerogena ämnen.

– Framför allt är det djupt tragiskt att mänsklig aktivitet lämnar betydligt fler sådana här spår än vad vi ser vid första anblicken. Det här är en varning – om det ser ut så här nu, hur kommer det att se ut om 10, 20 eller 50 år? Det vi släpper ut i havet försvinner inte, säger Fredrik Norén.

Enligt FN:s miljöprogram UNEP kommer 80 procent av plastpartiklarna i världshaven från land, resten kommer från fiskeindustrin. En rad organisationer och forskargrupper arbetar nu för att väcka uppmärksamhet kring frågan, med stundtals innovativa metoder.

Den 20 mars lämnade en båt tillverkad av 12 000 återvunna plastflaskor San Francisco, med destination Sydney. Ombord på katamaranen ”Plastiki” finns en grupp miljöaktivister, bland dem äventyraren David de Rotschild.

– Det är dags att vi gör oss av med avfallet. Det här är en osynlig och ignorerad fråga som vi måste ta itu med, sade de Rotschild till BBC strax före resan.

Nu twittrar han från Stilla havet på en laptop som drivs av solpaneler och en motionscykel.

– Så många små havsvarelser liftar på flaskorna, trevligt att ha några vänner med på resan!

Nästa år planerar organisationen 5 Gyres en liknande resa över Atlanten – på en båt byggd av sugrör.