Studiegruppen för Irak under ledning av den före detta republikanska utrikesministern James Baker och demokraten Lee Hamilton bildades i mars för att söka nya vägar framåt i Irak. En panel bestående av lika många representanter från det demokratiska som det republikanska partiet har intervjuat 171 individer om hur de anser att USA:s strategi skulle kunna förbättras. Flertalet av de utfrågade är amerikanska politiker, militärer, diplomater eller akademiker, vilket tyder på att man lagt större vikt vid att finna en politik som är acceptabel för mittfåran i det amerikanska politiska etablissemanget, än vid att lyssna på vad det irakiska folket självt anser. 

Förutom intensifierad regional diplomati, inklusive samtal med Iran och Syrien, föreslår rapporten att USA:s militära styrkor i Irak ska upphöra med alla offensiva operationer. Istället bör de övergå till att träna den irakiska armén. Senast 2008 bör över hälften av trupperna ha lämnat Irak enligt rapportens författare. I praktiken skulle det innebära en reträtt och ett erkännande av att man varken kan besegra de irakiska motståndsgrupperna – vars attacker mot de utländska styrkorna trappats upp de senaste månaderna – eller förhindra konfrontationer mellan rivaliserande miliser i Bagdad och andra städer i Irak. 

Rapportens rekommendationer kommer dock med det sedvanliga förbehållet för ett förändrat läge på marken. Reaktionerna på rapporten tyder också på att inget tillbakadragande från Irak är att vänta den närmaste tiden.

Redan innan rapporten släpptes avfärdade många konservativa kommentatorer dess rekommendationer. I synnerhet dess förslag om diplomatiska samtal med Iran och Syrien, som tidigare stämplats som skurkstater. President Bush själv har flera gånger de senaste veckorna sagt att han kommer att vägra att använda gruppens rekommendationer som en täckmantel för att lämna Irak innan en seger har nåtts. Det är också talande att Vita huset i ett uttalande kort efter att rapporten offentliggjordes valde att ta fasta på vad dess rekommendationer inte inkluderar: nämligen en fast tidtabell för tillbakadragande av trupper från Irak.

Talet om en irakisering av konflikten är inte heller någon nyhet. De irakiska säkerhetsstyrkornas gradvisa övertagande av ansvar för upprorsbekämpningen – och därmed en större andel av förlusterna - har stått på agendan sedan länge. De utlovade minskningarna av antalet amerikanska trupper i Irak har dock ständigt fått skjutas på framtiden, eftersom de irakiska styrkorna varken varit tränade, utrustade eller motiverade nog för att ta över krigföringen mot sina landsmän. 

Det är också svårt att se på vilket sätt man skulle kunna lösa problemen genom att sätta ökad press på den irakiska regeringen att "ta ansvar för säkerheten", som rapporten rekommenderar. Iraks premiärminister Nuri al-Maliki skulle själv med största säkerhet inte önska sig något hellre än att ha en lojal och effektiv armé till sitt förfogande, men det ser inte ut att hända inom en överskådlig framtid. 

En av de många källorna till kritik mot den avgående försvarsministern Donald Rumsfeld var just hans ständiga, till synes ogrundade optimism när det gäller de irakiska säkerhetsstyrkornas kapacitet. Militära experter har anklagat försvarsdepartementet för att förfalska uppgifter om antalet stridsklara irakiska bataljoner. 

Rumsfelds ovilja att erkänna omfattningen av problemen i Irak har ibland antagit absurda proportioner. Han tycks ha betraktat den kritiska hemmaopinionen som ett värre hot än den allt svårare verkligheten på marken i Irak. I ett pm som han skrev strax innan kongressvalet i november, och som läcktes till media nyligen, betonade den hårt pressade Rumsfeld att varje förändring av strategin i Irak måste presenteras som "ett försök". Detta som ett led i att minska allmänhetens förväntningar och därmed "inte förlora" i Irak. 

När Rumsfelds ersättare Robert Gates i ett senatsförhör på tisdagen öppet sa att USA inte är på väg mot en militär seger i Irak välkomnades därför detta av många kongressledamöter och politiska kommentatorer, som beskrev det som en ovanligt ärlig attityd. 

Men alltför långtgående slutsatser ska nog inte dras av Gates erkännande, eftersom han efter en lunchpaus avbröt senatsutfrågningen för att poängtera att han inte menar att USA håller på att förlora kriget, och att målet fortfarande är en seger på sikt. 

Med tanke på utvecklingen i Irak (enligt FN:s uppskattningar var november den blodigaste månaden hittills sedan USA:s invasion för tre och ett halvt år sedan) så torde också Gates smekmånad bli kortvarig. Även om amerikanska medier och politiker under en tid kommer att vara upptagna med att debattera och analysera den tvärpolitiska studiegruppens rapport, lär verkligheten till slut komma ifatt dem. 

När förslagen till modifieringar av Irak-strategin ältats ännu ett varv kvarstår det svårfrånkomliga faktum att USA sitter fast i en katastrofal ockupation som bara leder till ett ständigt värre våld, utan någon ljusning i sikte. 

I själva verket kanske Bush bör strunta i alla experterna och istället lyssna på opinionen i Irak och USA. I båda länderna vill en majoritet av befolkningen helst att de amerikanska soldaterna ska packa ihop och fara hem snarast möjligt.