Att Lisa Lindén är engagerad i genusfrågan märks tydligt. Över en kopp kaffe hinner hon ge  många exempel på scenkonstens problem, men samtidigt även problematisera den senaste tidens massiva skriverier om teatervärlden.
Mediedebatten flammade upp efter att Ekot för en tid sedan presenterade en undersökning om sexuella trakasserier av främst kvinnliga skådespelare. Enligt Ekots sammanställning hade var tredje kvinna någon gång blivit sexuellt trakasserad då hon utfört sitt arbete. Undersökningens statistiska belägg blev mycket omstridd, och i likhet med många andra instämmer Lisa Lindén inte helt i den negativa bilden som vissa medier målat upp.

Då det inte finns något egentligt statistiskt belägg för att teatervärlden skulle vara värre än någon annan bransch tror hon snarare att den är ungefär som samhället i stort, och tyvärr är sexuella trakasserier vanligt förekommande i arbetslivet generellt. Däremot tror hon att teatern är extra känslig då det handlar om konstnärliga uttryck och människor som använder sig själva i det arbetet.

Sårbarheten kan även bottna i att teatern ska spegla samhället i stort. Lindén fastslår att det är viktigt att poängtera att vi alla bär på föreställningar om hur män och kvinnor ska uttrycka sig, och att det därför är viktigt att det finns många olika konstutövare som kan berätta många olika historier om oss, så att rollerna inte blir statiska. Vi är ännu inte framme vid det målet, men Lisa Lindén är lätt optimistisk.
– De senaste tio åren har det skett en intressant utveckling mot en större genusmedvetenhet i hela det svenska samhället. Många inom teatervärlden har arbetat och slitit för att den här branschen ska bli bättre, berättar hon och nämner flera projekt som varit viktiga för teaterns utveckling. Hon nämner också den statliga utredningen Plats på scen från 2006 som satte genusfrågan på teatrarnas agenda.

Lisa Lindén arbetar många gånger som en förbindelselänk mellan det akademiska och det praktiska, och hon har fått i uppdrag att göra genusanalyser av repertoarerna för flera av landets stora scener.
Hon förklarar att genusanalyserna åskådliggör tendenser som framkommer först då flera föreställningar jämförs med varandra, exempelvis hur män och kvinnor uttrycker sig på scen då de är ledsna, arga eller kåta. Det handlar om vilka motiv som finns, och inte minst vilka – män eller kvinnor – som driver handlingen och gör aktiva val. I slutändan handlar det alltså om huruvida teatern bidrar till att utmana eller befästa dagens könsroller.
– Många gånger kan man höra att man bara spelar som det ser ut i verkligheten. Fast den viktiga frågan är ju vems verklighet man utgår ifrån. Mitt jobb handlar om att få fram diskussionen om vilka pjäser som väljs och att teatrarna själva ska kunna motivera och förklara dessa val. Visst måste man kunna efterlikna verkligheten för att på det sättet ifrågasätta den, men då gäller det att vara medveten om detta syfte.

Teatrarnas genusmedvetenhet har enligt Lindén ökat de senaste två-tre åren, och tror att det beror på att de erkänt att det funnits ett problem och valt att ta tag i det.
– Mellan 2004 och 2006 la jag märke till att sexualiserat våld mot kvinnor var en tendens i det föreställningar jag såg, inte som tematik utan som ett sätt att förklara hur en manlig huvudperson kände sig. Lyckligtvis tycker jag mig inte se att det är lika vanligt i dag.
Snarare anser hon att teatern stundtals ligger i framkant på genusområdet om man jämför med många andra branscher, såsom musik. Operan menar hon är ett exempel, som trots att det finns stora kvinnliga solister på scenerna, där kvinnorollerna ofta är könsbundna, med statiska epitet som ”den vackra”, ”modern”, ”hon som ska föras bort/stängas in”.
– Självklart finns det mycket kvar att uträtta inom teatervärlden, såsom att kvinnliga regissörer främst får nöja sig med de små scenerna och att skådespelerskor över en viss ålder har mycket svårare att få roller än sina manliga kollegor. Arbetsvillkoren med mycket frilans är ett annat problem där kvinnor hamnar i kläm, för trygga arbetsförhållanden gynnar genusbalansen och vice versa, fastslår hon.

Lisa Lindén menar dock att det positiva är att det är en bransch som börjat problematisera hur den kategoriserar verkligheten, och som därför går mot större genusmedvetenhet. Vilket hon anser även berikar skapandet.
– I dag är det många berättelser som saknas på scenerna. Klass, etnicitet, språk och barn är de viktigaste luckorna. Sen är det generellt sett mycket svenskt på scen, även om det finns teatrar som lyckats bättre med att få en bredare mångfald, säger hon.
Liksom många andra kvinnor som arbetar med genus trycker Lisa Lindén på vikten av att aldrig nöja sig med en framgång, utan att hela tiden fortsätta göra landvinningar.
– Det är så lätt att framsteg omintetgörs om man inte hela tiden kämpar för att befästa dem. Jag tror att det kommer att bli mer jämlikt i framtiden, men inte av sig självt.