Anisur Rahman är Uppsala kommuns fristadsförfattare. Det skulle inte vara säkert för honom att arbeta i Bangladesh, och därför har han fått ett stipendium för att kunna bo och verka som författare i Uppsala. Under våren håller han en serie litterära workshops på stadsbiblioteket där han inte lär ut skrivande eftersom det är något som inte går enligt honom själv, men försöker få till diskussioner om den skrivande processen och ge inspiration till deltagarna. Vid varje träff har han sällskap av en gästförfattare.

– Jag kände att det var många saker som kunde göras i Uppsala. Staden har två universitet och många andra lärosäten och jag kände att något kunde göras för litteraturen. Det finns många författare här men staden presenterar dem inte, säger Anisur Rahman.

Han kom till Sverige och Stockholm sommaren 2008. Då var tanken att han skulle åka tillbaka till Bangladesh efter ett år – ett Bangladesh där han på olika sätt har varit förföljd och hotad under större delen 00-talet. Han berättar att redan 2001, när han studerade på universitetet i Dhaka och samtidigt arbetade som journalist, ockuperades hans studentrum av ungdomsgruppen till de vinnande partierna Bangladesh nationalist party och Bangladesh jamaat-e-Islami. Han förlorade alla sina saker, tvingades bo utanför campus och fick bara en liten ekonomisk ersättning från skolan. Anledningen till trakasserierna är att han bland annat har skrivit om religiös fundamentalism och kvinnors rättigheter, och han oroar sig för att fundamentalismen sprider sig.

– Fundamentalisterna har sitt eget folk överallt. Inom politiken, inom pressen, inom organisationer, inom företag. Det kommer att ta tid att få bort dem. Det som behövs är en sekulär regering som inte är korrupt, och att den får styra i kanske 15–20 år. 10 år kommer inte att vara tillräckligt, säger Anisur Rahman.

Anisur Rahman pratar livligt och engagerat om sitt hemland, men även drömskt. Blicken är ofta riktad mot någonting långt bort genom fönstret innan han åter spänner ögonen i mig. Vid frågan om vart hans familj bor är han avvaktande.

– Skriv att de bor i Bangladesh, det räcker så, säger han.

Han förklarar att det finns personer som har koll på honom även när han bor i Sverige. Att de alltid hittar sätt att få de senaste rapporterna. Det skulle gå bra för honom att resa tillbaka till Bangladesh i dag, men skulle han arbeta där skulle det innebära förföljelser och trakasserier. Dock så är det i sitt hemland han hoppas kunna bo någon gång i framtiden.

– Jag gillar att bo i Uppsala, men jag skulle älska att bo i min hemstad i Bangladesh. På ett sätt var det en kulturchock att komma hit. Man är avskild från sitt land, avskild från sitt folk, avskild från sin kultur, avskild från sitt språk och avskild från sina böcker. Det är svårt för mig att hitta böcker på bengali, säger Anisur Rahman.

Livet i Sverige är ofta för uppbundet menar han. Allting ska vara schemalagt och för att träffa någon krävs det planering långt i för väg. I Bangladesh är det enklare och mer anspråkslöst, där behövs inget schema – det går att träffas när om helst.

– Jag är partisk för min kultur och mitt språk – det är inte bara ett sätt att prata utan ett uttryck. När jag talar på engelska är det bara min egen översättning. Jag uttrycker inte mig själv på engelska utan översätter bara mig själv.

Livet som förföljd och livet i exil är något som speglas i hans arbete. I dikten Något om mig skriver han, i svensk översättning:

”Men jag är inte säker på att du kan spåra mig/…/Tror du att du klarar det, du som har så brått?/Ånej, det kommer inte att ske…precis som du trodde”.

Han ser sig själv som en världsmedborgare som tillhör alla religioner.

– Mina föräldrar föddes som muslimer, men jag är en människa som tillhör alla religioner. Jag är kristen, hindu, jude, muslim, säger Anisur Rahman.

Trots att han helst skulle vilja flytta tillbaka till Bangladesh, har han många planer för hur han vill lyfta det litterära livet i Uppsala.

– Uppsala är den vackraste platsen i Sverige. Inte vad gäller scenisk natur, men vad gäller mänsklig harmoni och mänskliga sinnen.

Han kommer att anordna workshops i skrivande för ungdomar under 20 år och han vill att en av fyra svenska litteraturfestivaler som ska vara bundna till årstiderna ska arrangeras i Uppsala. Dessutom skulle han vilja starta en internationell skrivarlinje på universitet. Han pratar mycket om den kreativa processen vad gäller skrivandet, och att ibland kan exempelvis journalistiskt skrivande vara hämmande för en författare.

– Karin Boye sa att det viktigaste för skrivandet är en spontan, och kraftfull känsla, Syed Shamsul Haq sa att skrivandet är ett kärleksbrev till tiden, och Henrik Ibsen sa att vara en poet är att se. Jag tror på de här tre sakerna.