Första maj – en oavslutad strävan
Samtidigt som Vänsterpartiet i Malmö tågar på stadens gator under parollen ”Välfärd utan vinstintresse” och sossarna kräver ”jobb – och nya möjligheter”, kommer Kristdemokraterna att för sjätte året i rad samlas för att fira ”Familjens dag” i Uppsala. En konservativ hyllning av traditionella familjevärderingar vars egentliga syfte naturligtvis är att håna och att reta upp arbetarrörelsen.
På sin hemsida skryter Kristdemokraterna med att förra året ha haft det största demonstrationståget, och utlovar förutom tal av Göran Hägglund och Marcus Birro hoppborgar, barnkörer och bakelser.
I detta påminner partiet en hel del om den sortens män som känner sig förbisedda när internationella kvinnodagen kommer på tal: ”Varför ska kvinnorna ha en egen dag? Varför kan inte vi också få ha en egen dag?” Och svaret är lika givet i båda fallen. För att alla andra dagar är era.
Den nuvarande regeringen, i vilken det moralkonservativa partiet som bekant ingår, har varit flitig sedan maktövertagandet 2006. Den har bedrivit en skattepolitik som konsekvent har gynnat de redan välbeställda, under förevändningen att alla har fått mer kvar i plånboken när löningen kommer.
En skattereform som bekostats med utförsäljningar, försämringar i arbetslöshets- och sjukföräkringssystem, och som innehåller sin egen cyniska logik: Ge de fattigaste några hundralappar extra i månaden så de inte klagar på försämringen av vården, dagisen och skolorna, få dem att gå på snacket om ”arbetslinjen” och de protestantiska trossatserna om att den som inte arbetar inte heller ska äta.
Få dem att tro att de är sin egen lyckas smed och att de ökande orättvisorna beror på dålig karaktär. Då börjar de säkert att tänka mer på hur de ska gå till väga för att kunna roffa åt sig sina lägenheter – och när de väl har gjort ett bostadsrättsklipp kommer de att börja bevaka sina egna intressen och rösta på högerpartierna.
För liksom den förra borgerliga regeringen bedriver Reinfeldts pojkar en den brända jordens taktik. Varje statligt företag, varje hus inom allmännyttan som styckas av och säljs ut till underpris, har förlorats för tid och evighet. Oavsett om vi får en rödgrön eller mörkblå regering i höst har stora samhällsekonomiska värden gått upp i rök och ner i redan feta plånböcker.
Det är därför som det känns extra viktigt att påminna sig om varför vi firar första maj över stora delar av världen. I maj 1886 demonstrerade arbetare i Chicago för rätten till åtta timmars arbetsdag. En demonstration som brutalt slogs ner av polisen och vars efterspel ledde till att flera av arbetarna dömdes till döden utan några handgripliga bevis.
Allt sedan första maj 1890 har arbetare samlats för att kräva sina mest grundläggande rättigheter. Det är en kamp med internationella förtecken, en strävan som kräver solidaritet och som är långt ifrån avslutad, för i hela världen arbetar människor under omänskliga förhållanden, prisgivna åt privata intressenter som drivs av vinstmaximering.
Senast häromveckan avslöjades hur kineser slavade för tre kronor i timmen för att producera spelkonsollen Xbox, men exemplen är allt för lätta att hitta även här hemma. Så länge thailändska bärplockare och papperslösa städare behandlas som noll och intet värda borde alla människor gå man ur huse på första maj. Inte minst för att visa att vi inte är så lättlurade som de borgerliga partierna tycks tro.
