Film

Ágoras synopsis är ganska oroande; det är den briljanta astronomen Hypatia, visdomens förkämpe bakom bibliotekets murar i Alexandria, det är kärlekskranka slavar och lärljungar, 300-tal och ingen Elizabeth Taylor så långt ögat når.

Ett historiskt kostymdrama var kanske inte direkt vad man väntat sig av spanjoren Alejandro Amenábar. Visserligen stakade hans senaste alster, Oscarsbelönade Gråta med ett leende, ut vägen bort från den raffinerade rysaren – genombrottet The Others – mot den patosfyllda melodramen. Nu tycks det klassiska Hollywood ha fått agera förebild, och där Gråta... lyckades undvika att ta ställning råder det här ingen tvekan om vad som är rätt och fel.

Ágora avslutade den spanska filmfestival som ägde rum på Bio Rio i Stockholm förra veckan, men som sagt, det finns inget i resultatet som avslöjar produktionsteamets ursprung. Förutom att skildra filosofen Hypatia, som är tillräckligt vacker i Rachel Weisz gestalt men inte så snarfager som jag fruktat, är religiösa motsättningar huvudtemat, och ett antal människors inre kamp mellan auktoriteter och egna övertygelser.

Dramaturgin är tämligen förutsägbar, men i ett fall avviker den faktiskt från mallen; romantiken visar sig vara ett underordnat motiv. Förvisso finns i filmen bara en kvinna, bortsett från någon statist, och det är Hypatia själv, som intresserar sig för universums mysterier, inte för amorösa dito. Hennes beundrare, slaven Davus (Max Minghella) och eleven och blivande prefekten Orestus (Oscar Isaac), trängtar fåfängt.

Davus, som är kristen, ansluter sig istället till de munkar i svarta kåpor som ska upprätthålla moralen efter att de kristna stormat biblioteket och tillskansat sig mer makt för varje dag. Den judiska befolkningen fördrivs och Hypatias respekterade ställning går inte ihop med vad skriften har att säga om kvinnan. För en gångs skull håller man på romarna, Sammy Samir gör en biskop av sällsynt djävulsk karaktär och ingen av Hypatias före detta studenter kan, trots sina upphöjda positioner, stå emot hans manipulationer.

Jag vet inte om Amenábar haft för avsikt att löpa linan ut och skapa en riktigt svulstig storfilm om ett ämne i tiden. Den smäktande musiken, vilken han också är upphovsman till, skulle kunna tyda på det. Men helheten ger inte det där storslagna intrycket, myllrande folkmassor till trots. Scenerna utspelar sig oftast inomhus eller på de trånga torgen (ágora) och handlingen är egentligen väldigt avgränsad. Det är nästan en idéfilm, där budskapet inte går att missa: Religionernas orimliga premisser, oförenligheten med vetenskapen, förnuftet och jämlikheten, masshysterins livsfarliga mekanismer.

Det blir tyvärr lite pekpinneaktigt, och Hypatias aha-upplevelser är rejält klichéartade (måste man avbryta sig mitt i en mening och spärra upp ögonen när man får en snilleblixt?), men det är inte helt långtråkigt. Då det är en relativt okänd händelse som behandlas uppstår en viss spänning, både kring det skildrade förloppet och mellan fakta och spekulation.