Anna Källblad stod hemma i köket och lagade mat när hon fick sms:et som den norske läkaren Mads Gilbert skickade ut från Gaza. Det var under Israels markoffensiv på den ockuperade landremsan i januari 2009 och Mads Gilbert uppmaning till världen var ”gör något, gör mer” samtidigt som han skrev att ”vi vadar i död, blod och amputerade delar”. Strax därpå fick Anna Källblad ett mejl från den Palestinska organisationen Open Workshops for Culture and Arts (OWCA) och de ville starta ett samarbete med skulptörer i väst för att skapa en tjugo meter lång muralmålning på temat ”den palestinska kvinnan”. Anna Källblad är koreograf och inte skulptör, men tillsammans med sångerskan Annette Taranto svarade de att de ville göra en alternativ muralskulptur – ett mural konstverk uppbyggd av kroppar och röster.

– I det här verket ligger alla våra känslor, det var ett halvår vi var inuti det här. Det blev mänskligt nyansrikt, vi ville skapa en närhet till de här människorna, säger Annette Taranto.

Verket är Close, som på tisdag kommer till Gottsunda Dans och Teater. Anna Källblad och Annette Taranto åkte till Västbanken för att träffa palestinska kvinnor och spela in deras röster. Syftet har varit att komma bakom konflikten, att ”förmänskliga” de personer som drabbas av den.

– Vad som gäller för varje historisk händelse är att man bara ser den i fragment och inte får hela bilden. I Sverige blir vi översköljda av nyhetsrapportering från Palestinakonflikten. Och det som händer är att man känner att man kan mycket och vet mycket, men att man distanserar sig och börjar värja sig, säger Annette Taranto.

Besökarna till Close förväntas vara med och skapa verket. De går tillsammans in i ett rum där de hör alla kvinnornas röster och genom sina fysiska rörelser har besökarna möjlighet att påverka vilka av rösterna de hör. Gruppen kommer gemensamt få till uppgift att hitta vissa röster i rummet som skaparna kallar ett ”vokalt minfält”. Det krävs en viss samarbetsvilja hos besökarna i en ganska närgången fysisk miljö.

– Hur bekväm eller obekväm är man att göra det här med andra personer? Svårigheten att samarbeta – den är en inbyggd knölighet som är en del av verket, säger Annette Taranto.

Anna Källblad och Annette Taranto gjorde alla röstinspelningar under en två veckors lång resa till Palestina i juni i fjol. Innan de reste försökte de vara så öppna som möjligt inför vad som skulle möta dem, det enda de visste var att de skulle spela in kvinnoröster. Väl på plats så hjälpte OWCA dem att få kontakt med kvinnor som ville ställa upp, och det var lättare än förväntat att få dem att uttrycka sig på band.

– Att komma in i någons hem med bandspelare och en dam, 74 år, sätter igång att sjunga. Man blir väldigt berörd över att folk är så generösa, säger Anna Källblad.

– En dag till exempel var vi i ett övergivet hus – det finns många övergivna hus sedan första och andra intifadan – och spelade in, och så kom det massor med kvinnor, unga och gamla, som var oerhört öppna. Det är inte helt självklart när man kommer med mikrofon och säger att man ska spela in röster, säger Annette Taranto.

Verket har satts upp två gånger tidigare, dels så hade det världspremiär i Ramallah i oktober i fjol, och en månad senare var det uppsatt en kväll på Södra Teatern i Stockholm. Intresset var stort för premiären i Ramallah. Flera arabiska tv-kanaler var där, berättar Anna Källblad och Annette Taranto, som menar att det var en chans för palestinier att se en typ av feministisk konst som sällan når dem. Och engagemanget bland publiken var på sitt sätt större där äsn här.

– Man har ett kulturellt kroppsspråk, och där är vi i Norden kanske inte de yvigaste. Sånt spelar alltid in, säger Anna Källblad.

Samtidigt var det nervöst att sätta upp verket inför dem som hade medverkat med sin röst.

– Det var en ny kultur för oss att gå in i och det var väldigt spänt och nervöst. Det finns en jättestor ödmjukhet inför att använda någon annans kropp och röst, säger Anna Källblad.

Att använda de palestinska rösterna innebar flera moraliska ställningstagande. Vilken rätt hade de som konstnärer från den fria västvärlden att åka ned och spela in Palestinska kvinnor? Hur mycket handlade det om kvinnorna och hur mycket var det ett svenskt konstprojekt?

Annette Taranto och Anna Källblad menar på att det var viktigt för dem att det blev ett kulturellt utbyte, bland annat kom dokumentärfilmaren Mazen Sa’adeh från OWCA till Sverige i samband med att Close sattes upp på Södra Teatern. Vad de upptäckte på plats var dock en glädje bland kvinnorna för att någon ville lyssna på deras röst och sprida den.

– Lever man under ockupationen så sipprar den in överallt, det finns inget vatten, det är svårt att förflytta sig, det går inte att arbeta, säger Anna Källblad.

Och hon tycker att om västvärlden ska erbjuda hjälp till Palestina så ska det ske tillsammans med påtryckningar på Israel.

– Det är cyniskt av oss, av västvärlden, att ge hjälp till de ockuperade områdena och samtidigt inte säga något om demokrati och ställa krav på Israel. Det är tarvligt och fegt, säger Anna Källblad.

Innan Anna Källblad och Annette Taranto började med Close arbetade de med Katarina Eismann på hennes projekt Foldout. Videoverket visades på Uppsala konstmuseum i höstas och berör Katarina Eismanns fars flykt från Budapest under andra världskriget. Då handlade det om att bearbeta minnena från en konflikt som var över och sår som inte var vidöppna, även om de inte hade läkt.

– I efterhand är det lättare att göra någonting för att bearbeta ett trauma, det är svårare att göra någonting nu, säger Annette Taranto.

Hon syftar på svårigheterna att arbeta under en brinnande konflikt. Andra världskriget är redan inskrivet i historien, medan Mads Gilberts konstaterade i sms:et från Gaza att ”vi lever i historieböckerna nu” och uppmanade omvärlden att agera. Close har blivit Anna Källblads och Annette Tarantos egna försök att hjälpa människorna i konflikten som aldrig verkar ta slut.

– För oss som är uppvuxna på 70-talet har konflikten funnits hela ens uppväxt, säger Anna Källblad.