Göteborg 2001 förde något positivt med sig. Visst försvagades vänstern och Anarkisten blev återigen synonym med Den våldsamma stenkastaren (från bomber till stenar på 100 år, utvecklingen går ändå framåt). Den frihetliga vänstern var uträknad. Sossarna delade ut rosor till polisen, marknaden segrade över politiken och vi gick in i krigsårens vakuum.
Nio år och två världsomvälvande kriser senare är anarkismen mer vital än på länge. Nyutgivningen av anarkistiska tidningen Brand vittnar om att man har slickat såren, hittat ny riktning. Myllret har formerat sig. Kampen mot stat och kapital och mellan klasser gäller än, men man har dragit nya slutsatser om vägen till målet och bildat nya allianser, precis som politrukerna. Och fienden har fått ett namn: Imperiet.

Fast anarkismen är ingen isolerad och ensidig rörelse (och har aldrig varit medelklassklubb för fanatiska terrorvurmare, även om den ofta framställs så). Det är en föränderlig filosofi som låter medlen förändras i takt med samhället. Precis som jag själv känt sedan de händelserika ungdomsåren i det tidiga 90-talet då min politiska övertygelse någorlunda formade sig proklamerar redaktörerna för nya Brand anarkismen till vad man gör snarare än vad man kallar sig.

Den hållningen innebär att dagens anarkism rymmer allt från pirater till blivande miljöpartistiska språkrör. Genom att bjuda in medverkande som Rasmus Fleischer, Gustav Fridolin, Tobias Hübinette, Liv Strömquist och Henrik Bromander har nya Brandredaktionen breddat rörelsen, och bilden av den. Alla är med på samma fest, dansar i samma takt men utifrån sina respektive förutsättningar. I 90-talets Brand var stenkastaren aldrig långt borta.

Men det finns en risk att kampen urvattnas när man förenas under minsta gemensamma nämnare. Man kan exempelvis fråga sig vad streetracing har med anarkism att göra. Tidningens motto är ”Anarki och jävlar anamma” och Åke Jävel får fortfarande hänga med de nya anarkisterna. Men kampen behöver inte föras på gatan, eller universiteten: ”Hellre fem upproriska banktjänstemän än tio trista testuggare”, tycker redaktionen.

Jag undrar om inte antipiraten Henrik Pontén ändå hade lite rätt när han dömde ut dagens unga för att de brinner mer för rätten att fildela än för fred och jämlikhet. Varje uppror kan inte vara viktigt. I värsta fall blir det bara popanarkism, en rörelse som vill krama alla.

Samtidigt är det med de nya anarkisterna som med de nya moderaterna: förpackningen är annorlunda men innehållet sig likt. Anarkism är att kräva – och ta – sin plats i samhället, att hävda sitt människovärde och människans lika värde, att agera för social rättvisa, demokrati, jämställdhet och solidaritet inom alla de myriader av gemenskaper inom vilka man som enskild verkar, i smått som stort, att ta sig rätten att besluta i de frågor som berör en; kort och gott att göra upproret för en rättvis värld till ett ständigt Nu. Det har inte förändrats.

Husockupationer är ett medel för att redan i dag komma lite närmare drömmen. Numrets tema är G som i gemenskap, eller som i allmänningar, och Brand räknar till 45 ockupationer i Sverige under åren 2008 och 2009. Redaktörerna Mathias Wåg och Kajsa Ekis Ekman har träffat ockupanter som för en tid tillgängliggjorde Aspuddsbadet, det gamla förvaltningshuset i Rinkeby och fritidsgården Romano Trajo i Lund. Skribenterna finner att behovet av gemensamma rum är stort överallt, oavsett om man anses vara ”latte” eller ”blatte”.

Den gentrifiering som nu pågår i Stockholmsförorterna verkar ha banat väg för ett nytt motstånd, ungefär som vid omvandlingarna av Klara på 60-talet och Haga på 80-talet. Kampmetoden har spridit sig från renodlade vänsteraktivister till morsor, farsor och ungar på stan. Kanske ser vi en ny stadsdelsorganisering ta form.

En av de bästa texterna står inte oväntat nämnda Kajsa Ekis Ekman för. Som alltid personlig och samtidigt nära det djupt mänskliga dyker hon ner i kravallturismens rörelsemönster. När hon beskriver sina känslor under klimattoppmötet i Köpenhamn är det lätt att svepas med: ”När man, mitt under toppmötet, går in i en kiosk för att köpa cigg eller en yoghurt ryggar man tillbaka: Hjälp, vad är det här? Bara konsumtion, inplastade varor på rad och stressade människor med döda blickar – samma blick jag själv måste ha haft två veckor tidigare. Nu upptäcker jag vad som fattas – det finns inga band mellan människorna.”

Men det bandet kan bildas i många sammanhang. Ett manifest av franska Osynliga kommittén slår an tonen: varje uppror kräver flera former av gemenskap. Vägen ur krisen är ”en gemenskap som ett konstant kollektivt experimenterande i våra vardagsliv”. Jag ser texten som ett försök att förvalta lågan från över tio år av toppmötesprotester och sociala forum.

Den svenska anarkismen 2010 vill vara en skön klubbmix av teori och praktik. Och den borde ha en del dansgolv att fylla. Krigsherrarna är kvar i Irak och Afghanistan, den globala kapitalismen äter sig allt djupare in i oss och den ekologiska krisen har bara börjat.

Popanarkism eller inte, ju fler som gör något desto bättre. Välkommen in i tiotalet.