Inför mina studenter döljer jag aldrig att jag lider av chäfsallergi – även om jag aldrig lyckats få denna åkomma erkänd som arbetsmiljöskada – och är en varm förespråkare av ett icke-auktoritärt, modernt ledarskap. Bort med alla klåfingriga chäfer som bara ställer till bekymmer för medarbetarna, onödigt lägger sig i, styr och kontrollerar!

För att det inte enbart ska bli en akademisk fråga söker jag hela tiden efter verkliga exempel, försöker finna det moderna ledarskapet av kött och blod. Gör ingen skillnad på man och kvinna, tror inte att genusaspekten spelar någon större roll. Hitler kan bära mustasch eller bröst.

Efter att nu ha bedrivit empiriska intensivstudier i vardagen av en chef på ett tjänsteföretag verkar det utmärkande för modernt ledarskap vara följande: chefen skapar sin egen, högst subjektiva verklighetsbild – präglad av harmoni och endräkt. Den moderna chefen erkänner aldrig att problem eller personalkonflikter existerar. Den lyckliga familjens rosenskimrande tankefigur styr. Alla älskar alla.

Den moderna chefen har alltid en uppfordrande floskel, inlärd på dyrbara ledarskapskurser, till hands. Och den kastas in fullkomligt oberoende av vilken fråga som för tillfället avhandlas, typ: ”Ett plus ett kan bli tre, bara vi vill det.” Eller: ”Utan utsikt – ingen åsikt.” Avväpnande – och frustrerande.

Vid personalmöten kommenteras alla inlägg från medarbetarna med superlativer, översvallande ord som ”kanon” och liknande används flitigt. Som om allt som sägs vore lika bra och lika mycket värt, inget någonsin dåligt eller värt att kritiskt bemöta.

Denna ständigt positiva, verbalt applåderande hållning kunde kallas ”maskerad likgiltighet”. Bakom superlativen och klappandet på axeln ger chefen totalt fan och drar allt som sägs över samma kam. Det är ett effektivt sätt att uttröttande lägga locket på – utan att domdera och skrika.

En urholkning av den i organisationssammanhang nödvändiga kopplingen mellan ord och verklighet är ett annat centralt inslag i den moderna ledarskapsstilen: ”Men om du inte gillar just detta ord – ta ett annat då!”. Som om det vore fullkomligt godtyckligt vad vi kallar saker och ting. Därmed försvinner verkligheten som referens. Chefen skapar, i likhet med psykopater, sin egen verklighet, allt reduceras till önsketänkande eller projektion.

En arbetsplats med ett sådant verklighetsfabricerande, projicerande ledarskap destabiliseras: allt börjar gunga, inget fast eller säkert finns ju att hålla sig till. Man riskerar att börja tvivla på sina egna sinnen, när man uppmanas att ”hallucinera” tillsammans med kollegerna. Verkligheten blir blott en kollektiv illusion. Frammanad av ledarskapet, för att samma ledarskap vill att det ska vara så.

Man kan likna det vid psykiskt sjuka familjer. Vilka blir konsekvenserna av att föräldrar ständigt spinner en positiv hinna över verkligheten, och inte erkänner att den senare är som den är, med sina brister och svårigheter? Det är barnet i störda familjer som betalar priset: om barnet försöker hävda något annat, skrapa bort hinnan och tala klarspråk, blir det syndabock och stämplas.

I organisationssammanhang är det den kritiske medarbetaren, som inte jamar med, bifaller och slickar, som spelar det sanningssägande barnets roll. Och får då av chefen höra: ”Du är alltid så negativ, mår du inte bra?” Den påbjudna bilden av den lyckliga familjen får inte repas. Och straffa ”uppstudsigt” beteende kan man alltid göra i lönekuvertet, eftersom ”individuell” lönesättning numera tillämpas på de flesta arbetsplatser.

En modern chef har till en början en förförande effekt. Medarbetarna bländas. Men efter rosa förförelse kommer grå vardag. Frågan är om detta är kärnan i ”modernt” ledarskap: fördold manipulation.

Men man mår inte bra av att manipuleras. Ge mig en riktig, gammaldags chäf att reta mig på!