Hon fick strålande recensioner för debutboken Fara vill, som kom ut tidigare i år och som utspelar sig i Luleå och Malmö. Nyligen flyttade författaren Elin Ruuth från Malmö till Stockholm.

Elin Ruuth berättar om sin relation till Malmönär vi träffas i Stockholm, påneutral mark. Både Luleåoch Malmö är laddade med innebörder i boken, de ställs ofta mot varandra och lurar ständigt i bakgrunden. Som när hon skriver: ”I den norrländska kaffebryggaren luktar det Skåne varje morgon och jag vill tänka det som hem. Jag vill tänka det som hem men åkrarna sträcker sig inte längre mot mig utan från mig.”

Ordet hem kan inte skrivas över på en ny plats hur som helst. Oavsett vad som avhandlas såverkar någonting driva jaget från platsen det befinner sig på.

Oavsett om texterna i Fara vill handlar om mötet med en neurotisk regissör, det faktum att Marvel äger rättigheterna till över 5 000 seriefigurer eller tvivel på vetenskapen så lyser hela tiden osäkerheten igenom. Det handlar om att lämna sin hemstad för någonting annat, att fara vart man vill.

Elin Ruuth bytte uppväxtorten Luleå mot Malmö och även om jaget i boken inte alltid är synonymt med författarens så har de rastlösheten gemensam.

– Jag hade ofta känslan av att det fanns en slutpunkt för min tillvaro i Malmö. Jag tror aldrig jag hade någon tanke på att bli kvar där.

– Även när jag hade det som bäst så kändes det alltid som något slags turistande. Och på så vis är boken en kapplöpning mot den här punkten, när det är färdigt. Det är i den meningen som jag ser den som en utvecklingsroman. Det händer någonting. Boken utvecklas och från första till sista sidan så har det skett någonting med jaget. Det går och frågar sig hela tiden vad språket är värt och om det räcker till och kommer fram till att det är värt ganska mycket. Att det till och med kan vara tillräckligt att ha språket, man måste inte hitta den där berättelsen.

Genom sin fragmentariska, splittrade stil såringar Elin Ruuth in 80-talistgenerationen, som med sin osäkerhet hoppas att en ny stad med nya möjligheter ska kunna göra dem hela. Genom en naiv ton försöker Fara vill kartlägga alla ämnen, alla sorters känslor och göra dem begripliga som för ett barn, inte olikt vad Erlend Loe gör i Naiv Super. ”Jag önskar att texter hade stamceller, att man kunde odla dem i laboratorier” kan hon skriva. Hon låter Luleå reduceras till en mamma som mäter ens underhudsfett när hon kramar en och Malmö till att öva sig på att rulla med r-en i smyg.

– Jag kände att jag i Malmö fick mer perspektiv på livet jag hade i Luleå, men inte nödvändigtvis på något sant eller klokt sätt, förklarar hon.

– Det var en ganska rolig lek att jämföra hela tiden, att konstant förhålla sig till det här stora avståndet. Det gör jag fortfarande på något sätt. Luleå är en referenspunkt som jag hela tiden måste ta i beaktande, framförallt var det så när jag precis flyttat hemifrån. Och allt var väldigt olikt. Det är inte bara exotism utan det var faktiskt en stor skillnad mellan städerna.

Elin Ruuth ser alltsåsjälv sin debutbok som en utvecklingsroman. Själva utvecklingen i romanen sker också på det för 80-talisterna typiskt subjektiva sättet, på individnivå. Tankarna som vid en första anblick maler på i cirklar försöker hela tiden fokusera in på ett mål, missar och siktar igen. Dödligt allvar blandas med ironi, sarkasm och kulturella referenser sprängs in överallt. I det förvirrade jaget finns också mörkare sidor av att fara vart man vill; ensamheten och vilsenheten.

Vi återkommer hela tiden till det i vårt samtal, ensamheten som ett villkor för skrivandet.

– Poängen var att jag hade en ganska meningslös tillvaro som jag ville fylla med mening och ett lätt sätt att göra det är att skriva om den bara, säger Elin Ruuth.

När hon väl kom igång med att på pappret formulera om vardagen blev det närmast maniskt.

– Jag vet inte om jag skulle vilja sätta mig i ett sådant stadium igen, för det är samtidigt så destruktivt, säger hon.

Porträtten av Luleå och Malmöär lika subjektiva som de är allmängiltiga. Det handlar om vad man minns och tror sig minnas, vad man förstår och tror sig förstå.

– Det känns viktigt att återvända till Malmö. Det är viktigt för mig att förstå att det inte är fastlåst vad som är Malmö i alla tider för alla människor. Det ändras hela tiden, säger Elin Ruuth.

– Den här boken hade nog inte funnits utan Malmö och jag tänker ibland att det nog inte hade funnits några framtida böcker heller utan Malmö. Medan jag bodde i Luleå så var skrivande inte ens mitt främsta uttryckssätt. Det blev det i Skåne.b