”En större samordning för att förbättra budgetdisciplinen” sade EU-kommissionär Olli Rehn på unionens presskonferens i onsdags. Vad hans förslag konkret går ut på är följande: Regeringarna ska innan budgeten lämnas till den nationella parlamentet skickas till EU-högkvarteret i Bryssel – för att först av allt godkännas av icke folkvalda EU-byråkrater.

Det är ett något hisnande förslag som EU kommer med – att byråkraterna i praktiken ska överpröva vad ländernas regeringar får föreslå för budget till de nationella parlamenten. Men på sätt och vis är också detta EU-förslag en logisk följd av uppbyggandet av den europeiska superstaten – en stat där det demokratiska underskottet sitter inte bara i väggarna utan i själva fundamenten (inte minst genom det i EU grundlagsfästa kravet på evig ekonomisk tillväxt och marknadsekonomins fria tyglar).

Visst kan man förstå Olli Rehn och hans kollegor i EU-kommissionen. En gemensam valuta som euron förutsätter faktiskt en gemensam planering av den ekonomiska politiken för att fungera. Problemet är bara att hela upplägget som ska lösa problemet inte är det minsta demokratiskt. Man kan också tycka att de som förordade euron från början borde ha insett problemet. Om man är konspiratoriskt lagd kan man till och med tro att de faktiskt gjorde just det.

Jag tror tyvärr att det ytterst sällan handlar om en sådan planerad attack mot demokratin. EU-projektet har oftast drivits med ganska tomma argument. Vem minns inte folkomröstnings-klassikern ”Det är roligare att säga ja”, eller euro-omrösrningen prat om att det ska bli enklare att slippa växla när man åker på semester till kontinenten. Jag tror att det faktiskt oftast har handlat om en sorts ärlig dumhet.

Det finns dock en logik i hur demokratin trycks tillbaka av marknadsekonomin. Noami Klein skildrar det i sin bok Chockdoktrinen, där internationella valutafonden IMF dyker upp efter världens kriser med ”nödlån” som kombineras med krav om en marknadsliberal politik. Samma sak ser vi nu i Grekland, där lösningen på krisen slås fast som att kraftigt minska den offentliga sektorn i landet, enligt överenskommelse med EU och IMF.

Att utvidga denna chockdoktrin till att hela EU ska omfattas – med en ordning där byråkrater på EU-kommissionen ska överpröva Europas politikers budgetplaner vore både galet och odemokratiskt. Förmodligen och förhoppningsvis får inte heller EU-kommissionen igenom en sådan politisk ordning just nu. Men bara att detta läggs fram som ett förslag visar vartåt EU strävar, och det är inget trevligt håll.

På senare år har det inom vänstern och miljökretsar grott en ökad naivt EU-positiv hållning. Mest tydligt uttrycktes den av Miljöpartiets svängning när Maria Wetterstrand förklarade att klimatkrisen gjort EU till en bättre institution att satsa på. Även här används en kris som skäl till en ökat utrymme för något som har tvivelaktig demokratisk grund. Men att tro på EU som lösning för miljön är som att försöka bota svår sjukdom med besvärjelser. Även om det inte duger som bevis kan vi konstatera att ett näraliggande land som Norge står utanför EU men har en betydligt mer ambitiös klimat- och miljöpolitik än EU.

En sak som eurokrisen ändå visar är att det är enormt bra att Sverige inte deltar i det experiment som europrojektet innebär. När de borgerliga partiernas företrädare i januari gick ut och krävde en ny plan för att ansluta Sverige till euron så anade de nog inte vad som skulle hända med EU-valutan några månader senare. Det blottlägger kanske lite av den aningslöshet som EU-euforisterna lider av.