När finanskrisen bröt ut under hösten 2008 svarade många regeringar med omfattande stimulansåtgärder och miljardstöd till hotade banker. Knappt två år senare har trenden vänt.

I centrum för uppmärksamheten står Grekland, där protesterna mot regeringen fortsätter. I onsdags demonstrerade tusentals i Aten mot regeringens beslut att sänka de statliga pensionerna med 10 procent – en del av ett besparingspaket på 30 miljarder euro.

Nu väntar hårda åtstramningar även i andra länder. I onsdags meddelade Spaniens premiärminister Jose Luis Rodriguez Zapatero att statliga löner ska sänkas med fem procent redan i juni och frysas fram till 2012. Detta efter att Spanien lovat EU:s finansministrar att spara ytterligare 5 miljarder euro i år och 10 miljarder nästa år. Fackföreningarna rasar mot beslutet eftersom Zapatero tidigare lovat att inte sänka löner för att inte hota den återhämtningen av ekonomin.

Dagen efter Zapateros besked meddelade socialistregeringen i Portugal att man kommer att genomföra skattehöjningar och lönesänkningar för att minska budgetunderskottet från 9,4 procent till 5,1 procent av BNP nästa år. Ett sparpaket som affärstidningen Jornal de Negocios beskriver som en ”finanspolitisk chock”.

Även i Storbritannien har den koalition av konservativa och liberaler som vann förra veckans val utlovat nedskärningar på sex miljarder euro inom kort – samtidigt som ny statistik visar att arbetslösheten under det första kvartalet var den högsta sedan 1994.

Alla länderna har stora budgetunderskott på över tio procent av BNP, och nedskäringarna beskrivs därför som nödvändiga. Men varningar höjs också för att de kommer att fördjupa lågkonjunkturen.

– Det som sker i Europa nu är förfärande. Grekerna uppmanas att skära tio procent i sina utgifter på några få år, och antagandet är att det inte kommer att påverka BNP. Men självklart kommer det att göra det, säger James K. Galbraith, professor i ekonomi vid University of Texas, i en intervju med Washington Post.

Konsekvensen är enligt Galbraith att den grekiska staten fastnar i en ond cirkel: sjunkande ekonomisk aktivitet gör att man inte kommer att få in de skatter som krävs för att finansiera de lägre utgifterna.

– Nu tvingas Spanien göra likadant. Hela eurozonen går åt pipsvängen, säger Galbraith.

I ett öppet brev från institutet för makroekonomisk politik vid Hans Böckler–stiftelsen, som är knutet till tyska LO, riktas skarp kritik mot de tunga EU–ländernas politik gentemot Grekland. Institutets ekonomer menar att krisen beror minst lika mycket på obalanser inom EU som på en oansvarig ekonomisk politik. De avfärdar också myten om ”lata greker” – befolkningen arbetar fler timmar i snitt än i något annat EU-land, och arbetsproduktiviteten har ökat mer än dubbelt så snabbt som i Tyskland sedan euron infördes.

Den höga efterfrågan i länder som Grekland och Spanien låg också bakom mycket av den exportdrivna tillväxten i länder som Tyskland och Holland innan finanskrisen slog till. Men trots att Greklands problem till stora delar är EU:s problem har stödet från unionen varit för litet och kommit för sent – med följden att krisen nu riskerar att sprida sig.

”Har Europa inte lärt någonting från 1920–talet när Tyskland befann sig i en situation som på många sätt liknar dagens Grekland?” undrar ekonomerna.

”Förhindrat att öka sin export för att betala av utlandsskulden (krigsskadeståndet) valde Tyskland deflationens och depressionens katastrofala väg, som banade väg för de fasor som följde. Nu som då kan underskottsländer inte spara sig ur krisen, de måste få en möjlighet att växa ur den.”