Vi möts för att fika på Röda caféet, en liten rödvit stuga nere vid Vårbyfjärden som ser ut att höra hemma i en lantlig idyll och inte mellan höghusområdena Fittja och Masmo som tornar upp sig runt ikring. Jag utnämner Masmo till Stockholms fulaste bostadsområde, men Petra Hjortensjö är förtjust i höghus. Hon bor själv i ett höghus på Söder och säger sig gilla miljonprogramsområden.

När vi möts jobbar hon just med slutrepetitionerna inför den tredje pjäsen i trilogin, Blodxaft, där hon själv är skådespelare. Hon är trött och säger sig inte riktigt ha tänkt igenom vilket arbete det är att sjösätta tre pjäser under kort tid innan hon bestämde att Teater Absoluta skulle göra det. Men samtidigt är skrivande och skådespeleri något hon brinner för och hon menar att trilogin om dysfunktionella familjer uppstått ur en inre behov av att skriva om det ämnet.

– Jag vill göra teater som betyder något i ett större sammanhang, säger Petra Hjortensjö. Jag är trött på teater som bara vill runka konstnärens ego. Jag kan känna mig äcklad av den självcentrering som finns inom stora delar av kultursfären. Jag har ett samhällsengagemang och vill vara med och påverka. Det känns viktigt att göra något för världen.

Teater Absoluta har funnits sedan år 2001, men har varit mest aktiv de senaste tre åren. De gör samhällsengagerad teater utan partipolitisk färg och jobbar mest med nyskrivna texter.

– Jag har väldigt svårt att se att vi skulle sätta upp Strindberg eller Shakespeare, säger Petra. I så fall skulle det vara på ett mycket annorlunda sätt.

Hon berättar att fördelen med en fri teatergrupp är att beslutsgången är kort. Det är lätt att få saker gjorda. Dock, i denna typ av oavlönade mindre grupper, måste alla ha jobb vid sidan om och det är slitsamt att orka med både arbete, privatliv och teater.

– Det borde finnas ett komplement till nuvarande bidragssystem, menar hon. Som det är nu slukas alla bidrag av befintliga fria teatrar och grupper. Det är nästan omöjligt att etablera nya teatrar eller grupper som kan lyfta lön. Det är synd, för jag tycker inte att scenskolan borde vara den enda vägen.

Petra Hjortensjö säger att hennes favoritsysselsättning är att prata, och det märks att hon har lätt för att uttrycka sig. Men det betyder inte att hon alltid tycker att det är lätt att gå upp på scenen och agera inför publik.

– Rädslan vill få en att sluta utsätta sig, men passionen tvingar en, menar hon. Man kan inte låta bli. Jag kan ofta vara rädd och nervös inför en pjäs. Det vore mycket enklare om man hade en mindre ångestfylld passion där man slapp alla prestationskrav.

Under intervjun blir jag motarbetad av naturen. Först blir både jag och Petra nerskitna av en flygande mås. Sedan kommer en minimal, sockersöt hasselmus springande och klättrar på Petras hand och väska. Dessutom ligger en gigantisk hund och gäspar några meter ifrån oss. Med jämna mellanrum är Petra mer intresserad av djuren än av mina frågor.

– Ibland när jag jobbar intensivt med teater känner jag en stark längtan efter att göra något annat, att träffa vänner, få nya intryck. En längtan efter livet, säger Petra med blicken riktad bort mot hunden som ligger och vilar i skuggan.

Sedan tillägger hon:

– Men jag återvänder ändå alltid till teatern. För någon längre stund kan jag aldrig leva utan den.