– Upprörande, det verkar vara en icke-fråga med kvinnliga regissörer trots att det finns så många duktiga, säger Marit Kapla, på Göteborgs filmfestival som är i stan för att leta filmer att plocka hem till Sverige.
Solen lyser över Croisetten i den sydfranska värmen. Överallt trängs journalister, branschfolk och vanliga dödliga som vill komma åt eftertraktade filmbiljetter. Stjärnorna lyser med sin frånvaro. Michael Douglas, Antonio Banderas, Oliver Stone, Woody Allen, Russell Crowe, Max von Sydow är visserligen här. Men de bor långt utanför stan, på närbelägna lyxhotell och visar sig bara för att stå i rampljuset och gå upp för röda mattan. Ytlighetens högborg. Men även riktigt bra filmer. Göteborgs International film festival är på plats med en tolv personer stark grupp.
– Jag älskar att åka till Cannes. Det är mycket folk, stressigt och man får köa men samtidigt visas några av de bästa filmerna i världen, säger Marit Kapla, konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival.

FRIA träffar en Kapla när hon precis avslutat en presskonferens på Svenska filminstitutets terass på 55, La Croisette och snart ska hon skynda vidare för att se en ny film och sedan ett möte.

Marit Kapla berättar att många av de viktiga internationella kontakterna knyts under de 15 dagar festivalen pågår. Själv har hon som mål att försöka se minst fyra filmer per dag. Målet är att hitta filmer att plocka hem till Göteborgs filmfestival. Fester och cocktailpartyn kommer i andra hand. Hon drar paralleller till den nya muminfamiljen.


– Jag var och såg när mumintrollen ger sig ut på resa för att hitta kometen och tänkte på vår lilla grupp. Det här är litet som en gemensam gruppresa. Många filmer börjar tidigt på morgonen (8.30 reds anm.) så det gäller att sköta sig. Filmerna är viktigast, säger hon.

Svensk film har gjort ett ovanligt bra år. I Cannes visas bl a de svenska bidragen ”Sound of noise”, kortfilmen ”Micky bader” som har chans att vinna en guldpalm, ”Ett tyst barn” och Stig Björkmans ”Men filmen är min älskarinna” som handlar om Ingmar Bergman.
– Det är fantastiskt, svensk film säljer och går väldigt bra just nu. ”Män som hatar kvinnor” var den mest sedda utländska biofilmen i USA, säger Pia Lundberg, utlandschef på Svenska filminstitutet.
Bland årets internationella filmer har Mike Leighs ”Another Year”, Woody Allens ”You will meet a tall dark stranger” liksom Oliver Stones ”Wall Street – money never sleeps” väckt stor uppmärksamhet. Men mindre filmer som ”Nostalgia de la Luz” av chilenska regissören Patricio Guzman, ”Copie Conforme” av Abbas Kiarostami och dramat ”Biutiful” av Alejandro Gonzàlez Iñárritu har också fått beröm. Kapla vill inte avslöja vilka hon fallit särskilt för.
– Det är litet hemligt men jag kan säga att vi letar efter alla sorter. Vi vet vad vår publik gillar och tittar ganska brett, försöker välja filmer av kvinnliga regissörer och från alla kontinenter. Marknaden är litet bättre i år, förra året präglades mycket av den ekonomiska krisen, säger hon.
Samtidigt har filmjuryn kritiserats eftersom bara en enda kvinnlig regissör är med bland de utvalda med chans att ta hem en guldpalm.
– Det är väldigt tråkigt att en så stor festival som filmfestivalen i Cannes inte inser att man kan göra en skillnad och sätta ett exempel. Även om de manliga regissörerna är i överväldigande majoritet finns det så många bra kvinnliga, säger Marit Kapla och kastar en blick i sitt överfulla program. 
Sedan säger hon hej och rusar vidare till ytterligare en fåtölj i det svalkande biomörkret.