Att minska på lönearbetarnas vardagsstress och arbetstid har genom alla tider varit ett krav som såväl arbetarrörelsen som de gröna partierna ställt. Faktum är att det varit lite av ett fundament inom både arbetarrörelsen (åtminstone i dess barndom) och de gröna politiska rörelserna.

Man skulle alltså kunna tro att det här är en fråga som skulle passa som hand i handske för den rödgröna oppositionen. Men det verkar inte de rödgröna partiledningarna tycka.

Det började redan förra året. På Socialdemokraternas kongress gick Mona Sahlin till attack mot det traditionella kravet på kortare arbetstid och sex timmars arbetsdag. ”Vi ska inte korta arbetstiden. Vi ska investera för fler jobb och fler som står rustade för att ta dem” trumpetade Mona Sahlin ut – som en okritisk megafon för den marknadsekonomiska tillväxtekonomin.

Problemet är vad denna ekonomiska tillväxtekonomi får för konsekvenser. Hur miljön drabbas är allt tydligare, i den värld där vi nu ser den otyglade tillväxten gå hand i hand med klimateffekter, oljekatastrofer och förstörd natur.

Men i arbetarrörelsens barndom var man kanske ännu mer intresserad av vanliga människors möjlighet att få njuta av livet, att ha en fritid, fjärran från lönearbete. I takt med att arbetet blev effektivare (med maskiner och annat) såg man en vision om att alla kunde dela på en allt kortare arbetstid, och få en allt större fritid.

Arbetarrörelsen då såg åtta timmars arbetsdag som ett delmål på vägen mot ett idylliskt paradissamhälle. Den typen av visioner är fjärran från dagens allt mer ideologilösa socialdemokrati, som i stället kräver ”rätt till” åtta timmars arbetsdag.

Mona Sahlin fullföljer egentligen bara en linje som funnits en längre tid, och som visar på hur bred ideologilösheten i arbetarrörelsen blivit. När fackförbundet Kommunal för fyra år sedan avskaffade kravet på sex timmars arbetsdag sade Kommunals utredare krasst om sex timmars arbetsdag – ”i en annan värld skulle det vara trevligt”.

Och ja, det är förstås möjligt. Den socialdemokratiske ikonen Olof Palmes slagord om att ”politik är att vilja” verkar inte dominera socialdemokratin just nu, om inte vilja enbart handlar om regeringsmakten. Den ideologilösa politik som drabbat Socialdemokraterna sedan ett antal år verkar nu smitta dess alliansbröder.

Att Miljöpartiets och Vänsterpartiets kongresser faktiskt körde över sina partistyrelser och skrev in sju respektive sex timmars arbetsdag som krav i partiernas program inför valrörelsen visar förstås att det bland partiernas vanliga medlemmar finns en stark tro på kortare arbetstid som ett viktigt krav.

Problemet är bara att det faktum att partiledningarna var emot dessa krav sannolikt är en garanti för att ledningarna inte kommer driva kortare arbetstid särskilt hårt i förhandlingarna med Socialdemokraterna. Särskilt den miljöpartistiska ledningen har visat ett överraskande svalt intresse för frågan.

På 70-talet gick Sverige från 48 timmars arbetsvecka till 40 timmar, med lediga lördagar som en nymodighet. Varför skulle det ta stopp där? I dag står allt fler människor utan jobb. Det är ett faktum att stora mängder arbetskraft blir allt mindre viktigt i den internationella ekonomin, att det krävs allt färre arbetare för att hålla hjulen i rullning. Samtidigt är det svenska näringslivet, de borgerliga partierna och Socialdemokraterna överens om att man ska hålla fast vid 40-timmarsveckan och dessutom senarelägga pensionsåldern. Allt mer arbete för dem som arbetar.

Var finns logiken i detta? Långsiktig hållbarhet för miljön behöver ett annat grundtänkande i stället för tillväxtekonomin. Är det mer fritid, tid att leva, tid att vara mänskligheten behöver? Eller är det bara mer arbete och pengar att köpa fler prylar som är det som ska prioriteras? Vad finns logiken i att inte fler av de arbetslösa är med och delar på de arbeten som behöver göras, med kortare arbetstid för alla?

På 70-talet slog en statlig långtidsutredning fast att 30-timmarsveckan skulle vara genomförd 2010. Det är nu det. Men det känns tyvärr ganska avlägset. Denna bortglömda frihetsfråga skulle behöva en ideologisk nytändning. Och då får inte forna tillväxtkritiska partier som Miljöpartiet ligga i ideologisk koma.