Ed Ruscha har kallats en av de första popkonstnärerna, föregångare till konceptualismen, en samtida surrealist, landskapsmålare och postmodernist. När Moderna nu visar en samling av Ruschas verk under ett halvt sekel slås man just av bredden, samtidigt som det blir tydligt att det löper en röd tråd genom konstnärskapet. Ruscha arbetar med ord och motiv som stelnat i sina uttryck. Fraser som låter som hämtade ur reklamfilmer, motiv från amerikansk mytologi om västern, idylliska solnedgångar, den sortens arkitektur som vanan gjort betraktaren blind för – lagerlokaler, bensinmackar, skolbyggnader. Han lyfter ut ting och ord ur deras vanliga sammanhang, hittar nya betydelser hos slitna klichéer.

Ed Ruscha växte upp i en katolsk familj i Oklahoma City i mellanvästern. Under tonåren jobbade han på ett tryckeri och bokbinderi och blev tidigt intresserad av typografi. I tjugoårsåldern flyttade han till Los Angeles för att studera konst och grafisk design. Los Angeles och Kalifornien skulle redan tidigt komma att stå motiv för hans konst. Här hämtade han inspiration från filmer, serier och reklam, använde sig av populärkulturen och omformade deras bilder till något eget.

Många av Ruschas konstverk har ord som motiv: Faith, Purity, eller Hollywoodskylten spegelvänd i en solnedgång som smogen gett en nästan overklig lyster och färgnyans. Några av tavlorna har religösa motiv – säkert sprunget ur hans uppväxt – som till exempel 90% Angel, 10% Devil med text mot en blodröd bakgrund, eller Sin – Without, där bakgrunden är en idylliserad bild av solstrålar som bryter fram bakom mörka moln, ett motiv som känns igen från otaliga religösa tavlor och väggmålningar.

Trots att Ruscha använder sig av välkända motiv är hans konst ganska abstrakt. Orden, när de lyfts ur sitt sammanhang, får en kvalité av ren form, typografi. På samma sätt blir de byggnader han målade under 90-talet stiliserad arkitektur. Men genom att välja ut vissa motiv och belysa dem på ett nytt sätt får de förstås en betydelse när de sätts i relation till de ursprungliga uttrycken. Ifall Ruschas målningar var rena abstraktioner vore de inte särskilt intressanta.

Kritiker har ofta hävdat att Ed Ruscha inspirerats till sina ordmotiv av eftertexterna i filmer. En akrylmålning från år 1994 visar just texten The End på en duk som liknar en repig film. Tavlan har den paradoxala titeln Triumph. Kanske är det en lekfull blinkning till kritikerna. Eller en triumf över orden och objekten. För hos Ed Ruscha är inget bara vad det är. Inte ens det mest obetydliga ting går att fixera som något absolut. Ruscha har förmågan att se den söndertittade vardagen med nya ögon.