Stockholms Fria

Otidsenligt om otidsenlighet

En italiensk familj på gränsen till sammanbrott Regi: Ferzan Ozpetek Skådespelare: Riccardo Scamarcio, Alessandro Preziosi, Nicole Grimaudo, Ennio Fantastichini m fl. Visas: Biograf Zita

Film

Italien känns som den ideala fonden för en film om bögar som ”kommer ut”. I min (förmodligen något fördomsfulla) bild av Italien ingår en mosaik av katolsk dubbelmoral, politiker som går till transvestiter och smaklösa sexshower på tv. Italienare verkar helt enkelt ha en ganska problematisk relation till sexualitet.

Inledningen av En italiensk familj på gränsen till sammanbrott är lovande. Tommaso (Riccardo Scamarcio) kommer hem till familjens gård efter flera års studier i Rom. Det börjar bli dags för honom att tillsammans med brodern Antonio (Alessandro Preziosi) ta över familjens pastaföretag. Kvällen innan familjen ska hålla i en middag för en betydande affärspartner anförtror Tommaso sin bror att han är homosexuell och att han tänker berätta det för fadern under middagen.

Men när kvällen väl kommer och Tommaso klingar i glaset med kniven tar istället Antonio över ordet och berättar att han själv är homosexuell. Den konservative fadern (Ennio Fantastichini) blir ursinnig, kastar ut Antonio ur huset och får en mildare hjärtattack.

Vändningen i denna komma ut-scen är oväntad och rolig. Tommasos plan att bli förskjuten av fadern så att han ska slippa undan ansvar för familjeföretaget går i stöpet. Istället blir han kvar på gården som chef för pastaproduktionen medan fadern ligger på sjukhus. Han känner sig nödgad att fortsätta spela heterosexuell för att inte slutgiltigt ta livet av fadern.

Här någonstans borde filmen ta fart på allvar. Man har fått en introduktion till karaktärerna och pusselbitar till konflikter. Men istället är det som om regissören tappat bort manuset. För resten av den nästan två timmar långa filmen är en ljum historia. Vi bjuds på några obligatoriska familjeorginal, lite bögdans i badbyxor, vackra bilder av italiensk landsbygd och framför allt en mängd närbilder på fadern och hans helvetiska skam över att sonen är homosexuell.

Vi får se fadern skratta, svettas, ögon som tåras. Den ena närbilden efter den andra. Så fort fadern återkommer i bild är det samma skam och bögfobi som gestaltas.

Ennio Fantastichinis svettiga ansikte påminner mig om närbilder av handlare Sjökvist i en Åsa-Nissefilm från 1950-talet. Associationen kan tyckas långsökt, men En familj på gränsen... är i likhet med Åsa-Nissefilmerna en tafflig buskis med glest manus. Dessutom känns den otidsenlig. Det utdragna fokuset på den omoderna italienska patriarken lyckas inte ens spä på mina fördomar om Italien.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2025 Stockholms Fria