Redan utanför Overgaden – Institut for Samtidskunst, möts jag av konstnären Joachim Hamous konstverk Free Coffee, där asylsökande i Danmark serverar kaffe till förbipasserande.

Kaffet är gratis eftersom asylsökande i landet med ”världens lyckligaste folk” inte får arbeta. I stället för att betala för mig går det bra att jag donerar pengar för kaffet.

Ziad från Libanon räcker över en mugg med rykande kaffe till mig, samtidigt som han berättar att han bor på flyktingförläggningen Sandholm och att han väntat på uppehållstillstånd i fyra år.

Han försöker fördriva tiden med att skriva och översätta dikter och är engagerad i tidningen New Times, som görs av asylsökande i Danmark.

Jag bläddrar i ett exemplar av tidningen och på tredje sidan möts jag av reportaget ”Meeting danes”, där skribenten med annan kulturell bakgrund än dansk frågar danskar om deras syn på utlänningar, och tipsar läsarna om vad de kan göra för att försöka bygga broar till danskarna.

Det är trevligt att stå och småprata med Ziad och kaffet som serveras i Free Coffee-baren smakar gott, men lämnar en besk eftersmak. Joachim Hamous sociala konstverk bjuder på ett stycke bitter verklighet.

De nyproducerade verken på utställningen Danmark 2010 – en vejledning til nationen for ’verdens lykkligaste folk’ förhåller sig till den danska självbilden som ett tolerant och demokratiskt välfärdssamhälle, och den andra bilden som berättar om främlingsfientlighet och inskränkning av medborgerliga rättigheter i dagens danska samhälle. Ett 30-tal danska, svenska och utländska konstnärer har bjudits in att reflektera kring den här relationen.

Julie Edel Hardenbergs installation Det velsignede land består av den danska flaggan, men här utgörs det vita korset av ansökningsblanketter om tidsbegränsat humanitärt uppehållstillstånd, ett effektivt sätt att belysa Danmarks hårda flyktingpolitik. På andra sidan rummet visas ett verk som korresponderar med Julie Edel Hardenbergs flagga, nämligen Lars von Triers kortfilm från 2006 som han skickade till dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen som lanserade idén om en kulturkanon, i vilken Lars von Triers film Idioterna ingick. I filmen dekonstruerar von Trier den danska flaggan genom att klippa bort det vita korset, för att sedan sy ihop den igen. Denna gången helt röd.

Hur kunde världens lyckligaste folk få ett främlingsfientligt parti vid makten? Och vad har det inneburit? Den svenska journalisten Lena Sundström undersökte i en av förra årets viktigaste svenska samhällsdebatterande böcker, Världens lyckligaste folk: En bok om Danmark, hur Dansk folkeparti kunde bli en sådan maktfaktor i dansk politik. Det är tydligt att curatorerna Kathrine Bolt Rasmussen och Katarina Stenbeck tagit intryck av Sundströms genomlysning, och det är bra att det kan ske en korsbefruktning mellan undersökande journalistik och konstnärligt uttryck. Här samlas många olika sorters konst som förhåller sig till samhällsklimatet i dagens Danmark. Visserligen går ingen i närkamp med det främlingsfientliga Dansk folkeparti eller dess ledare Pia Kjærsgaard – och tur är nog det att uttrycken är subtilare än så.

Svenska konstnären och skådespelaren Ellen Nyman undersöker i Jorden er flack den danska humorn med utgångspunkt i den danske komikern Ludvig Holbergs texter (han med Jeppe på berget), en undersökning som jag gärna vill se mer av. Professorn Erik A Nielsen berättar om kopplingen mellan skratt och våldsamhet hos Holberg i en intervju. Samtalet glider in på de omdiskuterade Muhammedkarikatyrerna, som Erik A Nielsen ser som en ”skamfläck för modern dansk historia”. Finns det en koppling mellan Holbergs komedier och Jyllands-Postens omdebatterade Muhammedbilder? Ja, i både Holbergs texter och fallet med Muhammedkarikatyrerna handlar det om att skratta åt en part med svag ställning i det västerländska samhället. Men, som professorn säger, Holbergs komedier utspelar sig i ett fiktivt rum, medan Muhammedkarikatyrerna publicerades i ett journalistiskt sammanhang.

Designstudenten Tesnim Sayar och bildkonstnären Kristina Ask diskuterar med sitt verk Acting Normal Dansk folkepartis förslag att förbjuda alla slags muslimska slöjor. I designkreationerna på modedockorna blandas punkdetaljer som nitar och tuppkammar med detaljer från muslimska slöjor, och blir ett intressant inlägg i slöjdebatten som blossat upp i hela Europa. Vad är en demokrati värd om den inte lever upp till religionsfrihet? De slöjbärande kvinnorna har blivit till en revolutionär grupp med mer gemensamt med subkulturer än med majoritetssamhället.

Ordet fællesskap måste vara ett favoritord i Danmark, och det är ett ord som jag stöter på här också. Gemenskap. Vilka är ”vi” när ett samhälle mer och mer genomsyras av ett ”vi och dem”-tänkande? Är det överhuvudtaget önskvärt att tillhöra ”vi:et”?

Konstgruppen A.W. tar hjälp av en psykolog för att diskutera det här, och är rörande överens med denna om att ingen av dem känner sig delaktig i den politik som deras regering för. Lösningen kanske är att skapa egna utopier? I ett manifest gör A.W. upp med idén om nationalstaten för att i stället hylla tvivlet, och skriver att de inte tänker ödsla tid på att försvara det nationella och att de avsäger sig all form av makt.

Ifrågasättandet av nationalstaten och den representativa demokratin återkommer i österrikaren Oliver Resslers videoinstallation What is democracy?, som består av åtta videor där aktivister och analytiker från 18 olika länder får svara på frågorna ”Vad är demokrati?” och hur ett system som är mer demokratiskt än dagens skulle kunna se ut.

I en av filmerna brinner flagga efter flagga upp samtidigt som ett antal aktivister kommenterar det demokratiska systemet i deras respektive länder. Ingen ger mycket för ett allt mer kapitalistiskt demokratiskt system som inte lyckas härbärgera mycket annat än makteliten.

Flaggskändningarnas tid verkar vara här, och kanske kan det vara en konstruktiv strategi? Någon menar att vänstern måste börja fråga sig om det verkligen är värt att slåss med högern om den politiska makten, eftersom det till stor del handlar om en retorisk kamp. Kanske är det mer produktivt att försöka formulera alternativen till den västerländska modellen av demokrati? Det är en tankeväckande fråga, för titta bara hur det gick när de danska partierna började anpassa sig efter Dansk folkepartis retorik.

Högern får se upp, för snart kanske den inte har några partipolitiska motståndare till vänster längre.