Debatt: Trängselskatt

När Naturskyddsföreningen på 90-talet började kampanja för trängselavgifter som en förutsättning för att kunna lösa problemet med Stockholms bilköer, var ett av motsidans standardargument att vi bluffade. Vi var, påstod man, inte alls ute efter att få trafiken att flyta smidigare, utan trängselavgifter var bara ett nytt sätt att skinna bilisterna.

När så trängselavgiften infördes som en trängselskatt på försök halvåret före valet 2006, hängde fortfarande en del, till exempel Stockholms handelskammare och Motormännen, kvar i argumenten om att det bara var en ny pålaga utan minsta värde för trafikanterna.

Parallellt pågick en annan debatt på temat ”Jo, det är okej med trängselavgifter, men de ska ju inte beslutas av riksdagen utan makten ska ligga lokalt”. Det var en ståndpunkt som alla partier mer eller mindre slöt upp bakom, vilket bland annat framgår av de reservationer och de debattinlägg som gjordes i samband med att riksdagen godkände lagen om trängselskatt i juni 2004. Vitsen med den lokala kontrollen är ju dels att trängselskatt på det hela taget nästan enbart berör den lokala trafiken, dels att med en lokal kontroll kan skatten bli en naturlig del i trafikplaneringen, samordnad med kollektivtrafik och stadsplanering med mera.

Att besluten om en sådan extremt lokal fråga som trängselskatt likväl tagits i riksdagen beror på nuvarande regeringsform som faktiskt inte tillåter att denna typ av frågor delegeras ens till regeringen. Konsekvenserna blir dock absurda när landets högsta förtroendevalda ska ansvara för om trängselskatten vid passage förbi Danvikstull på tisdagseftermiddagar ska vara 20 eller 22 kronor.

En annan väsentlig nackdel är att eftersom trängselskatten är en statlig skatt, har riksdagen alltid frihet att göra i princip vad som helst med intäkterna. Öronmärkta skatter finns inte i Sverige (för övrigt av sannolikt goda skäl) och ingen regering kan lova att pengarna återförs till regionen.

Att nuvarande ordning är tokig har alla partier varit ense om – åtminstone hittills. Detta manifesterades senast den 18 maj, då ett enigt konstitutionsutskott i riksdagen ställde sig bakom det förslag tilländringar av regeringsformen som riksdagspartierna redan för några år sedan enades om i grundlagsutredningen. Ändringen (som kräver ytterligare ett likalydande beslut efter höstens val) ska träda i kraft vid årsskiftet. Därefter kan riksdagen via lag överlåta till kommuner (med det menas även landsting) att besluta om ”skatt som syftar till att reglera trafikförhållande i kommunen”.

De planer de politiska partierna har för trängselskatten verkar dock märkligt nog gå i rakt motsatt riktning, det vill säga att befästa att trängselskatten förblir en statlig skatt under riksdagens kontroll.

Den lösning allianspartierna enats om när det gäller Förbifart Stockholm innebär att trängselskattesystemet i Stockholm ska fortsätta att se ut precis som idag. Dock ska en avgiftsstation på Essingeleden införas när Förbifarten öppnas framåt år 2020. Dessutom tänker man justera nivån på trängselskatten med inflationen. Vem som ska besluta om dessa justeringar finna inga besked om – riksdagen, landstinget? Däremot är det klockrent att alla överskott som systemet genererar, vartenda korvöre, kommer att plockas in av staten för att betala räntor och amorteringar på de gigantiska lån man ska ta upp för att finansiera Förbifarten. Håller alla kalkyler ska avbetalningarna kunna avslutas 2047. Först därefter finns det utrymme för ett eventuellt lokalt inflytande.

Det besynnerliga är att det alternativ de rödgröna presenterat, såvitt man kan förstå, bygger på samma märkliga förutsättning, det vill säga att trängselskatten ska förbli en statlig skatt, kontrollerad av riksdagen. Som man har formulerat sig ska de två alternativen i den utlovade folkomröstningen – huruvida man ska satsa 28 miljarder på att bygga Förbifart Stockholm eller om samma summa ska satsas på kollektivtrafik – bägge baseras på i princip samma ekonomiska lösning, av staten beslutade och indrivna trängselskatter.

Trängselskatten tycks således vara rejält ute på villovägar oavsett hur det går i höstens val. Bägge blocken verkar vara inriktade på att den formella makten över trängselskatten – både när det gäller systemets utformning (var betalstationerna ska stå, hur hög skatten ska vara och så vidare) och vad överskott ska användas till – ska ligga kvar hos riksdagen. Konsekvensen blir att vi kommer att få precis sådana trängselavgifter som alla i debatten tidigare har sagt sig INTE vilja ha:

1. Alla viktiga formella beslut om trängselskatten kommer att ligga kvar hos riksdagen.
2. Trängselskattens främsta syfte kommer att bli att skinna bilisterna på pengar. Oavsett utfall av val och omröstning så skapar man ju rentav ett ekonomiskt beroende av en omfattande vägtrafik, annars räcker ju inte intäkterna för att betala lånen på väg- alternativt spårsatsningarna.
3. Nivån på trängselskatten, systemets tekniska utformning, avgiftsnivåer med mera kommer i första hand att dikteras av intäktsbehoven, inte av hur trängselsituationen i vägsystemet bäst kan bemästras. Man kan fråga sig om det ens blir tillåtet för riksdagen att delegera beslut om dessa trängselskatter, som ju knappast kan sägas ”syfta till att reglera trafikförhållanden i kommunen”.

Rimligen kommer samma blockering att gälla för trängselskatten i Göteborg, där den formella, lokala kontroll som kommunpolitikerna tycks ha räknat med, nu är på väg att blockeras.

Allianspartierna har, såvitt man kan förstå, för sin del surrat sig fast vid en modell som ser ut nästan precis som den skräckvariant man tidigare bekämpat.

De rödgröna har ett något bättre läge eftersom kollektivtrafikalternativet vid en kommande folkomröstning ännu inte preciserats. Detta sätter naturligtvis en särskild press på Miljöpartiet och Vänsterpartiet som efter en rödgrön valseger i riksdagsvalet måste hjälpa till att formulera ett omröstningsalternativ som inte innebär att vi behåller nuvarande, av riksdagen kontrollerade, alltmer renodlat fiskala trängselskatter utan fullföljer ursprungstankarna om trängselavgifter som är till för att få bort bilköer, inte för att skinna bilister à la allianspartierna.