Debatt: Förbifart Stockholm

Förbifart Stockholm som är tänkt att sträcka sig från Kungens Kurva i söder till Häggvik i norr påstås lösa Stockholms trafikproblem. Men endast cirka sju procent av den trafik som kör in i Stockholm, från områden utanför den planerade förbifartens södra och norra påfarter, ska ut på andra sidan. Resten av trafiken ska till platser inne i Stockholm. Frågan hur den så kallade Förbifarten skulle lösa Stockholms trafikproblem förblir därmed obesvarad.

Frågan om förbifarten handlar därför inte om att kunna köra förbi Stockholm, utan om hur Stockholmstrafiken ska utvecklas.

Stockholm är ganska tätt byggt, vilket är bra ur miljösynpunkt. Det ger möjligheter till effektivare utnyttjande av transporter, energi, vatten och avlopp. Men det innebär även att Stockholms gator från början är relativt smala. Inte heller förstadens gator är speciellt breda i genomsnitt. Det tillgängliga gatuutrymmet är alltså begränsat.

På Stockholms gator ska det rymmas kollektivtrafik, cyklar, varuleveranser, avfallstransporter, gångtrafikanter, parkbänkar, gatuträd, parkeringar, kiosker, caféer och mycket annat. Människor med funktionshinder ska ha realistiska möjligheter att kunna ta sig fram som alla andra. Gatans utrymme måste därför planeras ordentligt.

Den nuvarande borgerliga politiken strävar mot fler bilar i Stockholm. Vår stad förutspås växa motsvarande ett helt Göteborg fram till år 2030. Allt fler människor, både de som redan bor i Stockholm och de som ska flytta hit, förväntas ha egen bil. Detta ger en ohållbar utveckling, där det helt enkelt inte finns plats för alla dessa bilar.

Många tror att fler vägar är lösningen på problemen med fler bilar. Men ingenstans i världen har man lyckats lösa bilträngseln med fler vägar. Fler vägar har alltid lett till ännu fler bilar och ökade klimatutsläpp. Enligt Vägverket kommer det att vara lika stor trängsel som idag på Essingeleden när Förbifart Stockholm har öppnat.

Många anser att bilen ger frihet, att då kan man ju ta sig vart man vill när man vill. Detta är till viss del sant, men om alltför många människor har och använder bil, på utrymmen som från början är begränsade, så blir denna frihet tvärtom en ofrihet i form av bilköer och trafikstockningar. Det drabbar dessutom kringboende. Därför är det mer hållbart att satsa ordentligt på kollektivtrafiken som tar sig fram på egna spår.

I Stockholm har inga stora satsningar på kollektivtrafiken gjorts sedan sjuttiotalet, med undantag för Tvärbanan.

Förbifart Stockholm är beräknad att kosta 27 miljarder kronor. Det är den enskilt största vägsatsningen i Sveriges historia. För samma summa pengar, så skulle man kunna få två nya tunnelbanelinjer, eller sex nya spårvagnslinjer, eller tolv BRT-banor (Bus-Rapid-Transit, bussar som går på egna banor), eller tjugofyra nya trådbusslinjer. Allt detta inklusive stationer, fordon och annat.

Priset 27 miljarder för förbifarten, är uträknat år 2009. Till år 2012, det år som man vill börja bygga så kommer den verkliga kostnaden, beroende på prisutvecklingen, givetvis att öka med ett antal miljarder till. Samt med ytterligare ett antal miljarder under byggtiden.

Förbifart Stockholm är därför ingen lösning på ett problem. Den leder tvärtom till ytterligare problem i framtiden. Bilfanatikernas lösning på de ytterligare problem som förbifarten leder till kommer troligtvis att vara att bygga ytterligare förbifarter och så vidare.

Därifrån kan man inte förvänta sig något nytänkande!

Vår gröna lösning går ut på att skapa och uppmuntra alternativa och nya sätt att ta sig fram. Rösta inte för eller emot bilarna, rösta för moderna, effektiva och miljövänliga sätt att ta sig fram i en modern stad.