Med Hultsfredsfestivalens död i åminnelse drog den 19:e Arvikafestivalen igång i torsdags förra veckan. Med 15000 besökare är det klart att den överlever, men det är en kraftig nedgång jämfört med förra årets publikrekord på 22500 personer. Depeche Mode var då en starkt bidragande faktor; i år hade man inga jättebokningar av den kalibern.

Men festivalbesökarna gjorde som de brukar: klafsade i leran, hånglade i tälten, dansade i solen och tog en öl i solnedgången. Må festivalen som kulturyttring aldrig dö ut!

Arvikas tidigare signum synten har till stor del ersatts av electronica och annan klubbmusik. Extremt introverte britten Four Tet som har besökt festivalen tidigare gjorde vad han skulle med sina udda rytmer. Robyn, som var här för tredje året i rad, levererade en rutinerad energikick som fick igång festivalen på allvar under torsdagskvällen.

Tätt därpå äntrade Kent stora scenen Vintergatan och drog av ännu en konsert som varken överraskade eller gjorde någon besviken. De flesta verkar ha en relation till Kents låtar och det sjöngs med på många håll.

Det är kul när svensk musik tillåts verka på egna ben mot de utländska bokningarna. Maskinen och Familjen står för det svenska öset, Deportees för myset.

Festivalens mesta överraskning är dock Oskar Linnros som tidigare har figurerat i helt andra sammansättningar, till exempel Snook. Nu gör han istället ett soloprojekt med sångvänliga låtar från hjärtat. Förutsättningarna är inte de bästa – lördag klockan 13 på Apolloscenen i ösregn – men han fyller tältet och gör en mycket annorlunda konsert.

– Jag har haft två förjävliga år, förklarar han naket efter inledningssången.

Resten av spelningen har en udd av revanschlystnad. Det är kaxigt och stundtals lite gapigt, men Oskar Linnros levererar en unik ärlighet som jag sällan ser på scen och det ger en bra början på festivalens bästa konsertdag.

Shout Out Louds bara växer och växer. Texterna slår rakt i magen och det är charmigt när det meckas med mickar som ramlar och flyger åt olika håll.

Jamobilen från Riksteatern måste också nämnas. Förr var den bara en liten vagn som rullades fram och gav små, udda akter. Nu har den växt sig större, nästan till en riktig scen. Lera blandat med sågspån utgör den faktiskt trivsamma publikplatsen.

Under lördagen spelade bland annat norska duon Lur. Iklädda silverskrudar och med trummaskiner och sjutusen instrument fick de publiken att dansa så att leran skvätte åt alla håll. Lekfullt, eget och bra.

Jag kommer inte ifrån det. Är det eget är det något visst. Och visst är det något visst med kärlek i skogen.