Fria Tidningen

Problematisk rollfördelning i hbtq-rörelsen

När Elin Grelsson skriver på Brännpunkt (SvD 26/7) att ”heteronormen angår oss alla” hänvisar hon bland annat till hur idéer om kvinnligt och manligt begränsar även heterosexuella, och inget kunde vara mer riktigt. Men är det så att de traditionella könsrollerna utraderas per automatik i icke-normativa sammanhang?

Även som homo-, bi- eller transperson är det just dessa roller du förhåller dig till; det är svårt att vara könsöverskridare utan tydliga gränser för könet. Att använda sig av befintliga roller och skruva till dem, närma sig dem på nya sätt, kan förstås vara ett sätt att utmana desamma. Men jag har alltid upplevt det som en lite irriterande omständighet att också när man försöker hitta ett alternativ utanför det konventionella så är man beroende av just det som man vill komma bort ifrån. Androgynitet är till exempel aldrig något neutralt, utan något mittemellan två poler som vi lärt oss att avkoda sedan barnsben.

Inom hbtq-rörelsen är det mer fritt att röra sig mellan dessa poler, men jag vet inte om man har någon blodig revolution hägrande i framtiden. Jag kan inte påstå att jag är väl insatt i rörelsens teoretiska historia, och när det på Stockholm Pride diskuterades transfeminism i veckan blev jag inte klokare. Det kom mest att handla om huruvida transkvinnor inkluderas eller exkluderas i feminist-separatistiska aktiviteter. Och kanske är det inte konstigt att rätten att bli identifierad som kvinna föregår diskussioner om kvinnorollen. Men varför är det så viktigt att tillhöra ett visst kön när queerteoretikerna gör allt för att dekonstruera det?

Förmodligen för att det är en näst intill omöjlig uppgift att frigöra sig från föreställningarna om könsidentitet. Utan den blir allt flytande. I ETC-reportaget ”Könsbytet” (1983) beskriver Johan Ehrenberg hur svårt det var att försöka leva ”mellan könen”. Men de flesta vill inte leva mittemellan, de vill bli accepterade fullt ut som det andra könet. Och jag lyckas inte hitta något bra svar på vad som driver dem. Hur man ”känner sig” som man eller kvinna kan jag inte riktigt begripa.

I artiklar vittnar transsexuella eller deras läkare om hur tecknen visar sig redan i barndomen. Man ägnar sig åt lekar och intressen som man som pojke/flicka inte borde ägna sig åt. Det är som om genuspedagogik aldrig existerat. Att man så totalt går in för att adaptera det nya könets alla yttre attribut och sociala mönster verkar inte ifrågasättas. Jag ifrågasätter absolut inte någon som korrigerar sitt kön och man ska inte glömma de rent kroppsliga motiven, men varför ska det i så stor utsträckning bygga på könsroller som istället borde motarbetas? Snacka om att ge vika för heteronormen.

Naturligtvis är det ingen som tänker så men paradoxen är uppenbar. Etiketter underlättar, men de är alltid bundna till bestämda kategorier och föreställningar med tillhörande status – kvinnligt, manligt, bögigt, transigt et cetera. Att urholka den förtryckande normen så att ingen som avviker från den ska beläggas med skam eller skuld är förvisso en komplex process, och allt kan inte ske på en gång.

Kanske måste könsrollerna utnyttjas till max innan de kan läggas på skräphögen, men jag lovar, de både luktar illa och har passerat bäst-före-datum för länge sen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2026 Stockholms Fria