Det är sorgesånger till de utsatta i samhället, främst i Skåne och Malmö, vingbrutna förlorare i ytterkanten som knarkar, super och försöker göra sig en hacka när tillfällena dyker upp. Här finns till exempel den prostituerade Candy – som egentligen heter Katja – vars pappa innan han gick bort var en spansk trapetskonstnär. Bergh följer henne troget in i torskars bilar och på sunkiga ölhak i Malmö. Saknaden efter en älskad och det barn som tagits ifrån henne löper som ett ont stråk som bara vägs upp av Berghs solidaritet med dem som på olika vis hamnat i skiten.

Det är framför allt Berghs generösa medlidande och sociala patos som jag ska komma ihåg från dessa sex berättelser. Bokens ”Killor” (skånska för ”Killer”) växer upp med sin alkade farsa i Hammenhög och hamnar snart i sällskap med skånska rasister som han super och gör jävelskap med. Bland annat bränner han ner den lokala pizzerian, ett etablissemang som drivs av en invandrare som kallas Saddam, som Killor egentligen inte har något otalt med. Det vilar även här en vrede över sakernas tillstånd, över förlusten av en mamma, förlusten av en normal barndom. Men jag känner mig ändå inte riktigt delaktig eller drabbad av prosans försök att ingjuta den samma vreden i mig som läsare.

Det beror på två saker. Dels att berättelserna rör sig vid en högstämd och romantisk gräns, där det förflutna klingar vackert och molltungt. Drömmar om ett fritt liv som konstnär eller musiker återkommer gång på gång. En frihetslängtan som kanske borde ha drivits förbi det klichéfyllda. Dels att solidariteten med huvudpersonerna ibland riskerar att släta ut komplikationerna. De slagna blir offer när det högstämda går för långt. Deras handlingar reduceras till ett resultat av det orättvisa liv de tilldelats. Det stämmer säkert delvis, men jag hade önskat att man kunde få en större inblick i dessa människors mörkare sidor. Inte som nu vara i trygg förvissning om att exempelvis Killor egentligen är en bra kille. Att han inte är främlingsfientlig. Att han gillar Saddam. Att han bara hamnat jävligt snett i tillvaron. Det känns mer som en uppgift för Fryshuset än för den här allvarligt syftande novellsamlingen.

Sex berättelser skrev jag. Och så en sjunde deckarhistoria som utspelar sig kring Möllevången. En berättelse om mord och aktivism fylld av genrens alla klichéer. Ensam man ramlar över ett lik. Utredning tilltar. Den manliga ensamheten är svår. Men alldeles bortsett från att jag inte lyckas utreda om historien är skriven på allvar eller inte hör den inte hemma mellan samma pärmar som de övriga berättelserna. De klarar sig bättre på egen hand och ger i alla fall delvis prov på riktigt fin berättarkonst.b