I filmen Ajami får vi möta Nasri och Omar, vars farbror skjutit en utpressare från en mäktig beduinklan. För att undgå hämnd är de tvungna att snabbt betala en stor summa pengar. På sin jakt efter inkomster möter Omar Malek, en palestinsk tonåring som svartjobbar i Israel för att samla in pengar till sin sjuka mamma och Binji, som vill flytta in till Tel-Aviv tillsammans med sin judiska flickvän. Samtidigt letar den judiske polismannen Dando efter sin yngre bror som försvunnit på väg hem från israeliska armen i denna film där många människoöden korsas.

Genom att skifta tidsplan, bryta upp kronologin och berätta parallella historier lyckas regissörerna till en början förvirra mig. Men efter en stund klarnar karaktärerna och istället för att bli en isolerad berättelse breder filmen ut sig, blir en tillståndsskildring av Ajami. Man inser snart att orsak och verkan skulle kunna byta plats mellan de olika episoderna utan att det knappt skulle märkas. Till och med religionerna kan byta plats i Ajami. I sitt religionstänkande är kristna, judar och muslimer här lika bakåtsträvande, oresonliga och sekteristiska och ganska snart vill jag bara stoppa fingrarna i halsen när jag hör gud nämnas ännu en gång.

Samtidigt tror jag inte riktigt att det är regissörernas avsikt. Här kan jag känna att filmen inte riktigt släpper in mig. Jag får inte någon ärlig chans att förstå en kultur som är så genomsyrad av traditionellt, religiöst tänkande.

Den judiske regissören Yaron Shanti träffade palestiniern Scandar Copti vid en filmfestival 2002. De inledde ett samarbete som till slut mynnade ut i en samling berättelser som kretsade kring Jaffa. Efter att ha arbetat med manuset startade de en workshop tillsammans med 300 människor från stadsdelen Ajami. Ingen av dem hade tidigare skådespelarerfarenhet. Efter sju månaders repetitioner hade man ett lagom antal skådespelare och spelade in filmen på 23 dagar.

Att det är amatörskådespelare och att regissörerna ofta valt första tagningen märks till en början. Ibland pratar karaktärerna lite stelt, ibland ler de omotiverat. Men på det stora hela sköter sig skådespelarna bra.

Att Ajami inte kan sluta gott inser man ganska snabbt. Men filmen avslutas elegant med ett stilgrepp lånat från Lars von Triers Europa. Nasri ber oss sluta ögonen, slappna av, sjunka djupare in i oss själva, och sedan slutligen öppna ögonen på en helt annan plats. Det är förstås också en uppmaning att öppna ögonen för en sårig konflikt vars tröstlösa vardag blir levandegjord i Ajami.