Jag är inte bra på att vrida nacken av hönor. Det hela fick drag av zombiefilm. När jag återvände till samma lägenhet två år senare kunde jag fortfarande hitta små blodfläckar som vittnade om fiaskot. Jag vet inte om du också haft ögonkontakt med din lunch, det är nog få svenskar som haft tillfället, men hos mig väckte det en ny typ av obehag.

Så här efteråt slår det mig att jag var tvungen att åka bort från vår industrialiserade livsmedelsindustri för att komma i kontakt med verkligheten. Att döda, stycka och rensa sin egen mat är det normala som vi i den rika delen av världen lämnat bakom oss på bara två tre generationer.

Kuba är på många sätt mer verkligt än Sverige. Regelbundet återkommande gas-, vatten- och elavbrott ger folk tillfällen att leva sina egna liv, tillsammans, i nuet. Bostadsbristen har lett till att flera generationer lever tillsammans. Man väntar på att elen eller bussen ska komma, och man pratar, pratar, pratar. Visst kan det vara trevligt att vädra ut alla tankar man har i huvudet, eller slippa tala med sin äkta hälft, genom att titta på TV. Trevligt eller önskvärt betyder dock inte att det är verkligt. Jag ser inte Kuba som ett ideal för Sverige eller ens för kubaner alltid, men jag kan inte släppa känsla att vissa aspekter av deras liv faktiskt är bättre eller i alla fall mer naturliga än i Europa.

Jag besökte Kuba ett par gånger i början av nittiotalet för att jag i likhet med många andra inte trodde att det skulle överleva Sovjetunionen många år. Men nu kan den kommunistiska revolutionen fira 51 år vid makten, och ingen är längre lika säker på att ön kommer att förändras. Fidel Castro har visserligen lämnat över makten till sin lillebror, som i dag är 79 år, men systemet består. Lillebror Raul har inte samma karisma och politiska fingertoppskänsla som Fidel. Storebror Castro hade till exempel aldrig tillåtit en hungerstrejkande dissident att dö.

Raul Castro är å andra sidan praktisk på ett sätt som drömmaren Fidel Castro aldrig varit. Fidel är den enda kubanen som inte dansar, men Raul lär vara den enda som alltid kommer i tid. Det var Raul som räddade Cuba efter Sovjetunionens fall genom att låta armén i samarbete med utländska bolag bygga upp en turistindustri. Miljardintäkter från turismen plus ett handelsavtal med Venezuela som byter olja mot läkare och andra högutbildade kubanska gästarbetares tjänster har hållit landet flytande.

Kuba har på flera sätt gjort fantastiska framsteg när det gäller utbildning, hälsovård, och till och med högteknologiska företag. Man har skapat en bioteknologisk industri som drar in stora exportinkomster. Men det är inte tillräckligt. Jordbruket är i ett bedrövligt skick (Jordbruket är alltid ett sorgebarn för kommunistiska länder, även om så också är fallet för de övriga örikena i Västindien). Sedan något år tillbaka har Kuba ställt in betalningarna på sina lån. Raul Castro har gett klartecken för stora reformer. Fler former av privat näringsverksamhet ska tillåtas och tanken är att över en miljon statsanställda ska börja arbeta i den privata sektorn.

Men kanske är det den nyupptäckta oljan på kubanskt vatten som kommer att rädda regimen. Om den amerikanska regeringens uppskattning stämmer handlar det om olja värd 300 miljarder dollar (med ett oljepris på 60 dollar per fat). I Havanna talar man om fyra gånger så mycket olja. Även om det lär bli dyrt att ta upp den – en kinesisk oljeplattform ska börja pumpa upp det svarta guldet redan nästa år – handlar det om tillräckligt med pengar för att det kommunistiska öriket ska ha råd att importera en massa feta hönor under flera decennier.