Vi möttes i utkanten av sjukhusområdet. Vi möttes vid en gräsmatta.Vi möttes framför byggnaden som bar siffrorna 52 och 54. Vi pratade en kort stund. Vi stannade till och pratade. Vi stod där i solskenet.

Vi minns att det var vår och att det blåste. Vi minns att luften omkring oss var varm och angenäm. Vi kom gående söderifrån. Vi kom gående i västlig riktning, österifrån. Vi stannade till när vi möttes, utbytte några ord. Vi presenterade oss. Vi sa vad vi hette.Vi sa att vi hette Nadia och Nadir. Vi skakade hand.Vi var vänliga mot varandra. Vi sa att vi hade sett varandra inne i byggnaden.Vi sa att vi hade setts förut, men endast på avstånd. Vi ville inte prata om varför vi var där. Vi ville stanna där ute i solen men vi var tvungna att gå in i byggnaden igen. Vi sa att vår tid där ute var begränsad. Vi pratade om människor som vi båda hade träffat. Vi nämnde några läkare och några patienter.Vi kände oss långsamma i tanken och ännu långsammare i orden.Vi sa några ord om sådant som vi hade gemensamt. Vi såg björkar. Vi gick österut.Vi såg hur en plastpåse blåste i vinden, det hade vi gemensamt. Vi sa att det blåste en vit plastpåse i vinden. Vi sa att vi såg den. Vi undrade om vi gick i östlig riktning. Vi sa att vi trodde att vi gick i östlig riktning och att det blåste i västlig riktning. Vi sa att det förmodligen blåste i sydvästlig riktning. Vi hade vinden och de fyra vädersträcken gemensamt. Vi ville prata om sådant som vi hade gemensamt. Vi ville säga något utöver det som vi hade gemensamt. Vi frågade något om maten som vi hade ätit två timmar tidigare. Vi sa att den kunde ha varit bättre. Vi sa att den kunde ha varit sämre också. Vi stannade för att plocka upp något föremål som låg i gräset. Vi såg att vi hade plockat upp ett guldhalsband. Vi hade halsbandet gemensamt. Vi undrade vad vi skulle göra med halsbandet. Vi sa att vi undrade vem det var som hade tappat det. Vi frågade om det var sönder. Vi såg att det var sönder och vi sa att det förmodligen gick att laga. Vi frågade om vi ville ha det. Vi sa att det kanske var bäst att ge det till någon som kunde se till så att ägaren till halsbandet fick tillbaka det. Vi sa att vi skulle ge det till en läkare som vi båda kände till. Vi sa namnet på en läkare. Vi sa att han var psykiatriker. Vi sa att det var ett svårt ord att uttala. Vi log. Vi ryckte på axlarna. Vi undrade om personen som hade tappat sitt guldhalsband skulle komma tillbaka till platsen och leta efter det. Vi sa att det var tänkbart. Vi sa att det var mycket sannolikt att personen skulle komma tillbaka till platsen. Vi hade platsen gemensamt. Vi undrade om vi skulle berätta något som vi inte hade gemensamt. Vi sa ingenting. Vi höll oss till det som vi hade gemensamt. Vi sa att det var bäst att lämna halsbandet där på platsen eftersom det var mycket troligt att personen som tappat det skulle komma tillbaka. Vi sa att vi instämde. Vi lade tillbaka guldhalsbandet. Vi gick några steg. Vi såg oss om. Vi såg att halsbandet låg i gräset och blänkte eftersom solen lyste på det. Vi sa något om pengar. Vi undrade hur mycket halsbandet var värt. Vi skojade och sa att vi kunde ha sålt det och delat på pengarna. Vi skrattade. Vi blev tysta. Vi teg en lång stund. Vi visste inte vad vi skulle säga. Vi visste inte riktigt var gränsen gick mellan det som vi hade gemensamt och det som vi inte hade gemensamt. Vi hörde hur vinden blåste eftersom vi var så tysta. Vi kunde inte längre se plastpåsen och inte heller halsbandet. Vi sa något om tiden. Vi hade ett armbandsur och vi pratade om det. Vi sa att det fungerade, att det visade tiden. Vi sa att vi snart måste gå in i byggnaden. Vi sa att tiden går. Vi sa att det var synd en dag som denna. Vi sa att det var varmt och skönt. Vi undrade om vi rökte cigaretter. Vi sa att vi gjorde det.Vi plockade fram ett cigarettpaket och en tändare och vi gav varandra cigaretter och eld. Vi rökte cigaretter tillsammans. Vi pratade om rökandet och dess hälsorisker. Vi sa att vi kände till riskerna med att röka cigaretter men att vi ändå rökte dem. Vi skildrade kronologiskt vårt förhållande till cigaretter. Vi hade cigaretterna gemensamt men inte skildringen och inte heller kronologin.Vi blev tysta. Vi rökte utan att prata. Vi funderade kring detta att vi inte hade skildringen eller kronologin gemensamt. Vi undrade om vi skulle ge röst åt dessa funderingar. Vi frågade om vi inte skulle börja gå tillbaka, i västlig riktning. Vi sa att vi borde gå in snart.Vi var tysta länge. Vi ville inte prata om varför vi var där. Vi undrade men vi sa ingenting om det. Vi gick västerut. Vi gick förbi halsbandet igen.Vi skojade om halsbandets ägare. Vi sa att vi måste gå in nu men att det var trevligt att träffas så här. Vi sa att det var kul. Vi sa att vi kanske ses igen. Vi sa att det var troligt. Vi tog varandra i hand igen. Vi rörde vid varandra för andra gången. Vi sa hejdå. Vi sa hej.

Vi möttes en andra gång några dagar senare. Vi möttes för andra gången på ett par dagar. Vi sa hej. Vi hälsade på varandra. Vi tog inte varandra i hand utan hälsade endast med ord och ögon. Vi såg på varandra. Vi såg att det var lite mulet. Vi sa att solen inte strålade på samma sätt som den gjort för några dagar sedan. Vi undrade hur det stod till. Vi frågade hur vi mådde. Vi sa att det var sådär. Vi sa att det också var sådär. Vi ville inte prata om det som var sådär och inte heller ville vi prata om anledningen till att vi var där. Vi rökte cigaretter. Vi gick på en trottoar alldeles i utkanten av sjukhusområdet, vid infarten från Carl Gustavs väg. Vi undrade om halsbandet var kvar. Vi sa att vi undrade om halsbandet var kvar. Vi sa att vi skulle gå dit och se efter. Vi gick dit och såg efter. Vi såg att det inte låg kvar. Vi såg att det inte låg någonting i gräset. Vi sa att vi undrade vem som tagit det, dess gamla ägare eller någon ny. Vi frågade om vi skulle lämna sjukhusområdet och gå ut på Carl Gustavs väg. Vi sa att de byggde en tunnel där, på andra sidan, vid Smedjegatan. Vi sa att vi skulle gå dit och titta. Vi sa att vi inte hade sett varandra på ett par dagar, inte ens på avstånd. Vi frågade var vi hade varit. Vi sa att vi hade suttit på vårt rum. Vi sa att vår rumskamrat hade lämnat rummet och att ingen ny hade kommit än och att det var skönt att vara ensam på rummet och att vi därför hade suttit på vårt rum och lyssnat på radio och läst tidningar och böcker. Vi sa att det hade hänt något i världen men att vi inte orkade tänka på det som hade hänt. Vi gick ut på Carl Gustavs väg. Vi sa att vi hade promenerat. Vi sa att vi hade sovit mycket. Vi sa att vi hade fått medicin som gjorde oss lugna. Vi sa att det var svårt att läsa böcker. Vi sa att vi hade haft problem med koncentrationen den senaste tiden. Vi sa att det kunde bli så ibland. Vi gick in på Smedjegatan. Vi undrade om våra rum såg likadana ut, om vi hade dem gemensamt. Vi beskrev våra rum och våra sängar. Vi pratade om färger medan vi gick bredvid varandra och det var lite molnigt och vi sa att vi tyckte att vissa färger, som till exempel ljusgrönt, var obehagliga på något sätt. Vi sa att vissa patienter var nedslående. Vi sa att en psykolog var stressad. Vi sa stressad eller stressande. Vi såg tunnelbygget. Vi sa något om grävmaskinerna som stod där. Vi sa ordet schaktar. Vi undrade hur mycket det fanns som vi hade gemensamt. Vi ville inte prata om anledningen till att vi var där. Vi ville inte prata om det som vi inte hade gemensamt. Vi började bli nyfikna på varför vi var där. Vi undrade vad vi hade för historier att berätta. Vi ville inte svara på frågor som rörde oss själva. Vi ville få svar på våra frågor men vi kunde inte ställa dem. Vi undrade. Vi undrade om vi skulle ge röst åt denna undran. Vi undrade ingenting utan pratade om det som vi hade gemensamt, det som fanns omkring oss i fysisk bemärkelse. Vi gick tillbaka mot sjukhusområdet. Vi undrade om vi kunde känna den känslan som vi hade valt att beskriva med ordet mörker. Vi undrade om vi kunde förstå något. Vi undrade om vi ville att vi skulle kunna förstå något. Vi såg på varandra och blev generade. Vi tänkte sexuella tankar mot vår vilja. Vi sa att det kanske skulle regna snart. Vi undrade varför vi pratade om vädret och tänkte att det förmodligen berodde på att det var något som vi hade gemensamt i och med att vi befann oss på samma plats. Vi tänkte fråga om vi mindes plastpåsen som svävade i luften för några dagar sedan, men lät bli eftersom vi insåg det löjliga i att fråga om vi mindes något som inträffat bara några dagar tidigare. Vi sa något om tiden och om vårt armbandsur. Vi sa att tiden gick precis som den gjort några dagar tidigare. Vi tänkte att det var märkligt att vi hade avståndet, i tid, mellan vårt första möte och detta andra möte gemensamt, men ändå hade vi det inte gemensamt. Vi kände att en droppe regnvatten träffade oss i ansiktet. Vi undrade om vi hade något gemensamt bara för att vi pratade om det. Vi sa att nu kommer det att regna. Vi tänkte att det skulle regna och vi såg upp mot himlen. Vi sa att vi skulle gå tillbaka till våra rum och nu visste vi hur de såg ut. Vi gick fortare eftersom det regnade mer och mer. Vi joggade under tystnad. Vi var framme vid ingång 52. Vi sa hej. Vi sa hejdå. Vi undrade när vi skulle ses igen. Vi undrade om vi skulle träffas ännu en gång.


Vi sågs igen nästa dag och det skulle bli näst sista gången. Vi fick syn på varandra bara några meter från ingång 52. Vi såg varandra när vi kom ut på gatan. Vi hälsade. Vi sa hej och undrade om vi skulle sträcka fram handen utan att göra det. Vi frågade om vi hade blivit blöta dagen innan. Vi sa att vi hade blivit blöta men att det inte var någon fara för vi hade bytt till torra kläder så fort vi kommit in. Vi frågade om vi skulle gå en sväng. Vi sa att vi kunde ta en promenad. Vi gick bredvid varandra. Vi tänkte att solen strålade på samma sätt som den gjort vid vårt första möte. Vi undrade om vi kunde berätta varför vi var där och vi undrade om vi kunde ge röst åt denna undran. Vi kände igen vissa saker som vi gjorde, som att vi pratade om vädret och att vi rökte cigaretter och att vi gick sida vid sida och pratade om sådant som vi hade upplevt tillsammans. Vi sa något, helt plötsligt, om varför vi var där. Vi ville inte prata om varför vi var där och inte heller ville vi veta varför vi var där. Vi pratade om olika förhållanden. Vi skildrade vårt förhållande till våra föräldrar, någorlunda kronologiskt. Vi sa något om världen, om den fysiska världen, om olika länder. Vi sa något om det svenska språket och något om några andra språk. Vi nämnde våra farföräldrar, vi sa att de kunde berätta fruktansvärda historier. Vi hade inte våra föräldrar gemensamt och inte heller den någorlunda kronologiskt ordnade skildringen. Vi hade den fysiska världen gemensamt och vi hade det svenska språket gemensamt. Vi såg en vaktmästare med en stor knippa nycklar. Vi hörde hur nycklarna slog mot varandra. Vi nämnde ordet mörker. Vi såg inte ordet mörker och vi såg inte våra föräldrar och vi såg inte det som vi skildrade och vi hörde det inte heller. Vi såg en trottoarkant, små ansamlingar av skräp, cigarettfimpar, asfalt, grässtrån, moln på himlen och gröna blad på buskarna. Vi såg några andra människor som vi inte kände. Vi såg en kvinna som gick framför oss och vi hörde hur hennes klackar slog mot marken. Vi såg att hon bar på en väska. Vi hörde att en bil kom körande bakom oss. Vi hade gått österut och sedan söderut och nu gick vi västerut. Vi undrade något om jobb och vi frågade något om universitetsutbildning. Vi frågade något om a-kassa och socialbidrag. Vi pratade inte om andra människor, vi pratade om oss själva.Vi sa något om pengar och olika kostnader. Vi använde ordet omständigheter och det förvånade oss att vi använde detta ord. Vi var tysta en stund. Vi kom att tänka på något och skrattade till och vi frågade vad vi skrattade åt och vi sa ordet ingenting och det irriterade oss att vi inte kunde berätta vad vi tänkte på och framför allt att vi använde ordet ingenting. Vi sa ordet innerst och ordet inne. Vi tyckte att vi hade en hel del gemensamt. Vi sa att en person som säger saker är en person som sprider mörker. Vi sa ordet mörker men menade inte samma sak som vi menade när vi sa ordet mörker för en stund sedan. Vi sa att vi inte kunde hålla med. Vi såg tegelstenar. Vi fingrade på vårt armbandsur. Vi stannade till. Vi stod mitt emot varandra. Vi flackade med blicken. Vi sa något om sjukdomsinsikt, vi använde det ordet. Vi sa att när vi använde ordet mörker så menade vi egentligen något annat, något som vi ännu inte kunde beskriva. Vi sa ordet ännu. Vi sa att vi hade en känsla av att saker och ting hängde ihop. Vi sa att om man kunde sätta ihop saker, lägga ett påstående till ett annat, så kanske man kunde förstå något till slut. Vi tänkte att vi hade en känsla av att ingenting hängde ihop, att varje händelse var isolerad, att vi själva var isolerade, att det inte gick att förstå något överhuvudtaget. Vi sa att vi kanske inte borde ha sagt något alls. Vi sa förlåt. Vi ville inte att vi skulle be om ursäkt. Vi tänkte på tiden. Vi såg bort mot ingång 52 som var ungefär femtio meter bort. Vi tänkte att vi ville gå därifrån och vi undrade om vi skulle minnas det här ögonblicket senare, om vi skulle gå igenom det i huvudet och försöka förstå vad det var som hade gått snett. Vi sa något om tiden. Vi kände att vi verkligen inte hade någonting gemensamt, inte ens tiden. Vi upprepade vad vi sagt och lade till ordet visst. Vi var tysta.Vi undrade om vi borde säga något mer. Vi ville säga något mer men visste inte vad. Vi sa hejdå. Vi gick därifrån. Vi stod kvar. Vi kände oss dumma. Vi sa ingenting mer.

Vi möttes en sista gång några dagar senare. Vi stötte på varandra efter några dagar. Vi var oförberedda på detta möte, trots att vi hade tänkt mycket på de föregående mötena. Vi gick fram till varandra och hälsade. Vi sa hej. Vi undrade hur vi hade haft det. Vi sa inte särskilt mycket. Vi märkte att vi var något reserverade och vi tyckte att det var förklarligt med tanke på omständigheterna. Vi kände oss obekväma. Vi stod stilla. Vi promenerade inte. Vi tänkte ett kort ögonblick på halsbandet som vi hade hittat. Vi jämförde omständigheterna då med omständigheterna nu. Vi tänkte att stämningen hade varit bättre då och vi undrade om den kunde bli bra igen. Vi bad om ursäkt. Vi sa att vi inte behövde be om ursäkt. Vi stod på trottoaren i utkanten av sjukhusområdet, nära en gräsmatta, nära byggnaden som bar siffrorna 52 och 54. Vi rökte. Vi sa något om vår situation, det var ingen skildring utan snarare en kommentar. Vi sa att vi förstod trots att vi inte gjorde det. Vi hörde att det körde bilar på Carl Gustavs väg. Vi undrade om vi skulle gå tillbaka till våra rum. Vi undrade om vi skulle säga något om vår medicinering. Vi undrade om vi hade förstört något. Vi sa att vi inte behövde berätta något om vi inte ville. Vi sa att det inte var något tvång, att vi höll med om att man inte kunde tvinga någon att säga något överhuvudtaget. Vi ville inte säga något. Vi sa något men vi tyckte att vår röst lät falsk. Vi undrade om vi tyckte att vi var falska. Vi såg att någon tittade på oss. Vi stod kvar på samma plats i utkanten av sjukhusområdet. Vi sa något om vår framtid. Vi tyckte att det lät dumt när vi sa ordet framtid. Vi sa att vi kanske kunde ses någon annan gång, under andra omständigheter. Vi sa att vi kanske kunde ses. Vi visste inte om att detta var vårt sista möte. Vi visste inte att vi snart skulle vända oss om och gå. Vi undrade om det fanns något vi kunde säga och om detta något i så fall kunde förändra något. Vi sa ingenting. Vi sa hejdå. Vi sa hej. Vi vände oss om och gick. Vi gick.