Nadir

Nadia, jag skulle föredra att inte nämna ett ord om det som hänt mig, men av någon anledning som jag inte begriper ska jag gå dig till mötes. Innan jag återger den huvudsakliga berättelsen vill jag beröra ett par upplevelser i Malmö som delvis föranledde vårt första möte. Jag har ett vagt minne av att jag kan ha nämnt några ord om detta redan, men det var ett tag sedan och underligt nog minns jag det betydligt bättre idag än vad jag gjorde då vi talades vid. Dessutom är det, som du ska se, helheten som är viktig här, och därför är det av mindre betydelse om du har skymtat en flik här eller där. Hur som helst, låt mig börja berätta om dessa egendomligheter som utspelade sig då jag, av en trivial anledning som jag återkommer till, var upptagen med att förfölja ett antal personer. Jag hade sett dem försvinna in i en tunnel vars ena mynning var placerad under Nobes, en kvarterskrog på Sofielund. Jag steg ner i denna tunnel som var väldigt mörk, den enda ljuskällan var öpp- ningen mot det yttre schaktet bakom mig och det dröjde inte lång tid innan detta ljus helt och hållet dog ut. Jag såg ingenting. Därför var det inte särskilt förvånande att jag inte kunde se någon av dessa personer. Desto märkligare var det faktum att jag inte kunde höra dem. Befann de sig verkligen där inne så var det mycket underligt att jag inte hörde dem. Men sådan var alltså situationen, jag varken såg eller hörde dem och jag fortsatte att gå. Jag gissade att den här tunneln skulle sträcka sig högst ett par hundra meter, innan den mynnade ut i ett av dessa större schakt som rymmer flera spår, parallella eller korsande, och att det där skulle finnas en ljuskälla av något slag. Jag hörde endast mina steg mot golvet och mina andetag. Efter en tämligen lång stund började jag känna mig svag och jag undrade om det verkligen var rätt av mig att fortsätta jakten. Var det inte fåfängt och lönlöst? I denna trötthet fick jag även kämpa mot min tendens till uppgivenhet och misströstan. Som du säkert kan föreställa dig så har det funnits många ögonblick då jag önskat att jag aldrig blivit född. Mitt liv har i dessa stunder framstått som inget annat än ett totalt mörker – ett mörker sprunget ur ett ännu större mörker. Ett mörker som till synes har sin förklaring i det faktum att jag, ur ett rent biologiskt perspektiv, är föräldralös. Man kan ju förmoda att mina föräldrar hade fullt godtagbara skäl till att lämna bort mig, men detta antagande är helt och hållet grundlöst och deras faktiska motiv kommer troligtvis för all framtid att förbli okända för mig. Sådan måste min huvudsakliga inställning vara. Jag har för länge sedan slutat ställa mig frågor rörande mitt genetiska arv. Mitt blod, alltså. Jag får känslan, när jag sitter här nu, att den vätska som ska vara sinnebilden för det genetiska arv jag så länge förnekat fyller mig intill bristningsgränsen, som om jag inte bestod av annat än blod, blod, blod och så ett tunt lager hud vars enda funktion är att hålla ihop denna kropp av vätska som annars hotar välla ut över golvet under mig i orimliga mängder; tjock och klibbig skulle den färga plastmattan och utsöndra sin säregna doft i decennier, kanske århundraden.
Detta trots att jag vet, i den mån ett sådant vetande nu är möjligt för en person som saknar all empirisk kunskap i ämnet, att min med tiden allt mer svullna kroppshydda består av en mängd andra vätskor och organ; att blodet, rent volymmässigt, endast gör anspråk på fyra, fem liter ungefär, samt att dess funktion i första hand är att förse vävnaderna med syre och näringsämnen – inte att förbittra mig med delar av dem. Men inte desto mindre: sådana är alltså de tankar som upptar mig just nu – och tankarna i den fuktiga och becksvarta tunneln var variationer på samma tema. Tunneln ja, besynnerligt nog så fortsatte den bara, utan att jag uppfattade något tecken på att den skulle ta slut eller ansluta sig till något av de större schakten, mörkret var totalt och jag lade märke till det där ljusflimret som man har bakom ögonen, eller framför ögonen kanske, i varje fall de här lysande färgerna som rör sig. Jag var törstig och jag gick och gick, jag fann till slut en sorts rytm och gåendet gick av sig självt om du förstår, jag behövde inte tänka på att jag gick, jag behövde inte tänka alls, ja jag kunde inte tänka tror jag, på grund av det här med tunnelns längd, jag blev på något sätt chockad av detta att den inte tog slut. Istället fokuserade min hjärna på flimret som rörde sig i mina ögon eller i mitt synfält eller hur man nu ska säga det, jag tror att du förstår. Det här flimret gungade eller snarare pulserade i takt med min gång, det var först enstaka prickar som blev större och bildade cirklar med piggar som stack ut ur dem, det var som klot och ovala kroppar av varierande storlek beklädda med vassa taggar som satt tätt, tätt ihop och sträckte sig ut i det svarta. Det var kuber och parallellepipeder med böljande sidoytor som rätt vad det var kunde implodera och försvinna in i sig själva endast för att dyka upp på en annan plats i mitt synfält. Det var smidiga fjäderliknande figurer som gled omkring och formade förunderliga och irrationella rörelsescheman likt rymdskepp ute på oöverlagda miniatyrodysséer. Allt detta var lysande och kraftfullt, på något sätt överdrivet; det var mycket vackert att se på samtidigt som det var förenat med ett diffust hot. Jag började känna mig matt, förmodligen för att jag var törstig, kanske rent av uttorkad, jag vet inte hur länge jag hade gått om- kring därnere. Så småningom antog dessa bländverk andra former, minst lika hotfulla och minst lika vackra men mer konkreta, inte bara geometriskt definierbara, som genomgick de en evolution och närmade sig gradvis en verklig, mänsklig värld som jag kunde relatera till. Jag såg något som liknade oändliga bergskedjor med toppar som rörde sig upp och ner, upp och ner, i taktfasta mönster, påverkade av någon yttre auditiv faktor (mina steg!) efter vad det verkade. Vid slutet av bergssluttningarna skvalpade ett lugnt hav och reflekterade ljuset från en sol jag ännu inte hade upptäckt. De mönster som uppstod i detta möte, mellan havets rofyllda yta och ljusets rörelse, var så ofattbara och oförklarliga att det gjorde ont i mina ögon. Strax därefter kunde jag se enorma fält av svajande träd som bar på besynnerliga, giftiga frukter till bristningsgränsen fyllda av safter som med lätthet kunde fräta hål i en magsäck. De kunde ansätta en tandrad tills bara pulver återstod. De kunde upplösa en gom så att köttet föll av i små slafsiga bitar och käken lossnade och öronen trillade av och trumhinnan sprack på den eländiga varelse som tillåtit sig att smaka på de lysande trädens frukter. Sedan reste sig havet, slukade allt och uppbådade oerhörda stim av monstruösa fiskar, med lysande nålar på smetiga läppar och svarta hål istället för ögon och tungor som spjut och rakbladsvassa fenor, som skar igenom mörkret med kraften av en gud multiplicerat med antalet fiskar som fanns i det där stimmet. De var många, oräkneliga, och tillsammans bildade de formen av en likadan fisk, en jättelik kopia av sig själva med likadana svarta hål och strålande nålar som skar sönder sina fiender tills endast luft åter- stod av dem. Den slet itu deras gestalter, massakrerade hela arter på bråkdelen av ett ögonblick, tvingade sig på dem och övertog deras krafter genom att äta deras levrar. Det gick så fort och lätt, bara in med spjuttungan i buken och lägga snittet och så det lilla rycket och där låg det välgörande organet i all sin lyster; inälvornas skimrande pärla av vävnad och heligt blod, dödens rosenknopp, fri från sitt fängelse i den fientliga kroppen där den hållits som slav i årtusenden, genom den vidsträckta raden av barbariets epoker, påfrestningens härskarätter och lidandets oupphörliga lidande. Och det gick upp för mig i samma ögonblick som jag tog det lilla köttstycket i min mun att det som höll på att hända var ett tecken, detta fenomenala spektrum av erfarenhet jag tog del av betecknade den Nya Tidens ofrånkomlighet. Nu skulle ljuset ut igen och levern skulle intas och med giftets hjälp skulle jag mörda de olyckliga. Jag skulle livnära mig på det eviga i deras mörker och ur mina ögon skulle biljoner lysande pilar spruta ut och spridas som ett virus över skapelsens marker. Varje pil skulle vara som ett barn för mig, tillsammans skulle de representera min oantastliga avkomma vars blodiga kärlek skulle frälsa varat och tända de slocknade lju- sen, väcka de utrotade, spränga det stelnade, öppna det för evigt förseglade, tysta det mördande dånet och splittra fullständighetens totalitet i skärvor av en högre totalitet, en oenhetlig flod av guld och gudars blodiga tårar, deras svarta tårar, en sörja av ljus, lycka och evighet. Denna massiva kärlek skulle perforera alla armerade ytterväggar, mellanväggar och innerväggar, alla inskränkthetens höljen skulle söndersmulas och orsakernas orsak skulle äntligen få plantera sitt frö inuti själva skaparfröet så att ingenting någonsin skulle kunna skilja på någonting. Jag såg att alltet i sin restlösa fullständighet exploderade framför mina ögon, och mina tårkanaler svämmade över av evighetens sorg. Det var en sorg så fullständigt och totalt obeskrivlig att den raderade allt utom sig själv, och det intet jag hade förvandlats till föll ner på sina icke-existerande knän och brast ut i en konvulsivisk negativ gråt. Och så, mitt i denna gråt, kom svaret till mig, det yttersta imperativet, lösningen, den sakrosankta dyrken till nycklarnas välde. Jag förstod med en klarhet jag aldrig förr upplevt att det obeskrivliga inte var den ogenomträngliga mur jag misstagit det för, utan själva öppningen till hemlighetens begynnelsepunkt. Det var nollpunkten och därför också slutpunkten, det var lönnskriften som skulle tillåta mig, tillåta oss alla, att se alltet som det är, fritt från värld och tillvaro och varelse. Fritt från återlösning och frälsning, förlossning och utlösande, fritt från såväl blivande som förtvinande, utan vare sig upprinnelse eller slutstadium. Insikten svepte lugnt genom mina tårkanaler och torkade dem rena, löste mina ögon från ett arkaiskt slaveri och jag fick bevittna hur tunnelns mörker förvandlades till en skir atmosfär av puraste sinnesjämvikt för vilken mitt jag, bärande dessa föreställningar om ljus och mörker och början och slut och alla andra lika lytta begrepp, endast var en betydelselös entitet (en parentes), och jag förstod nu att detta var det kaotiskt sanningsenliga svaret. Där, i ett obeskrivligt utrymme, mötte jag det obeskrivligt obeskrivliga.