Nadir (Nadia)

Nadir betyder ”ställd mitt emot”. Nej, Nadir kommer från Nader, betyder ”den som ser igenom”. Nadir är den punkt där lodlinjen, förlängd neråt till andra sidan jorden, skärande jordskorpa, mantlar och kärnor, träffar himmelssfären. Nadir är den absoluta botten, lågvattenmärket och skammens tillflyktsort. Nadir är motsatsen till Zenit. Nadir är den av jorden bortskymda punkt på himlen som ligger rakt under en viss ort. En av världen bortskymd plats i världen. Om man endast kan tala om det som är synligt så kan man inte tala om Nadir eftersom Nadir är osynlig. Zenit är den punkt på himmelssfären som befinner sig rakt ovanför observatören, eller den centrala punkten, eller huvudsaken. Den kyrilliska bokstaven ф, som fonetiskt motsvarar bokstaven F i det latinska alfabetet, visar på ett ungefär hur de två förhåller sig till varandra. En människa kan heta Nadir men inte Zenit. Man kan se att solen står i zenit men det är svårare att upptäcka om solen står i nadir. Nadir finns inte i sig själv. Nadir är beroende av lodlinjer, av jorden i dess helhet. Zenit är inte beroende av någon observatör. Strålar går uppifrån, igenom och ner – inte omvänt. I Sankt Petersburg finns det ett fotbollslag som heter Zenit. Det finns inget fotbollslag som heter Nadir. Fanns det ett så kunde det bli en intressant match.
Du gråter och klagar, visst, men vem gör inte det? Du har skapat dig ett liv, trots de ogynnsamma förutsättningarna. ändå måste du dras med detta faktum att ditt namn förknippas med mörker snarare än med ljus. ändå måste du vara den som är ställd mitt emot. Du får aldrig vara i ljuset och endast i ljuset, trots att du skapat dig ett liv, trots allt. Inte ens om du står rakt under solen kan du förknippas med något annat än Nadir. Det fanns en gång en persisk envåldshärskare som hette Nadir. ännu idag förbluffar han oss med sin brutalitet. Det vet inte du. Hade du vetat det så kanske det hade gett dig styrka. Styrka nog att mörda. Men du känner ingen styrka. Den som finns i mörkret. På andra sidan jorden, där solen inte kan skina. Styrka finns i nadir, i det eviga mörkret, i det som inte kan skådas, det som befinner sig där lodlinjen tar slut, det vill säga lodet, det vill säga tyngden, det vill säga kraften, det vill säga vikten, det vill säga bördan, det vill säga påfrestningen, det vill säga prövningen, det vill säga trycket, det vill säga ansträngningen, det vill säga Nadir.
Det finns endast en värld, och den tillhör dig.
Som straff blev du inlåst. Man stängde dörrarna bakom dig och öppnade dem inte förrän långt senare. Upplevelsen var omskakande, rummet var kalt och omöjligt att fästa sig vid. Det var omöjligt att känna sig hemma, trots att det var precis det du var. Hos dig själv. Och sedan kom, trots allt, en känsla av att vara hemma. Rummet fylldes med det egna huvudet, och ryckningarna i den egna kroppen. Till exempel när du satt ner. Då började benet rycka och ena ögat tittade på väggen och andra ögat gjorde likadant och det fanns en fråga som täckte allt, en fråga som inte släppte förbi något. Frågan var: Vad är det? Det är ingen som vet. Inte ens senare när du släpptes ut och gavs möjligheten att fråga andra människor kunde någon svara. Du tänkte på en metallstång som hade fyra kanter och var fäst i ett plåttak, där samlades regnvattnet. Tegelstenarna var bruna och räfflade, kan man säga, du hade aldrig lyckats räkna dem. Men du hade försökt många gånger. Börja i nedre vänstra hörnet, rita en vågrät linje åt höger och gå upp ett steg när du kommer till slutet, gör nu som innan fast åt vänster och upp och så vidare. även halva eller trekvarts tegelstenar räknas som en hel tegelsten. Det går inte. Alla ljud blir starkare än vad de ursprungligen är. De förstärks. Du är ett namn, en kropp, en position, vem bryr sig? Amplitud och magnitud utgör tortyrredskapen. Har de våldtagit dig än? Finns det mat kvar på brickan, vatten i glaset? Går solen ner klockan 17.46? Då är den vad i Genève? Du har hört att naturvetenskapen har gjort sådana enorma framsteg endast av den anledningen att den inte befattar sig med de svåraste frågorna, så har det varit sedan sextonhundratalet. Du tänker i ditt stirrande att du skulle vilja vara vetenskapsman. Så att du kunde överge de svåraste frågorna och se någonting där i väggen. Kanske kunde du se sambanden. Kanske kunde du vila tanken där, i skydd av atomernas välvilja. Böckerna förde med sig vila, också på ett ställe som detta, och musiken. Tankens kraft som dråpligt nog var en kraftlöshet, så mycket förstod du. Vänskapen erbjöd lindring, åtminstone till en början, i samtalen, i idrotten, i den monotona samvaron er pojkar emellan. Ord läggs till ord, handlingar arkiveras noggrant och bedöms. Kroppens betydelse sväller, eftersom det är kroppen som håller er där, det är bara kroppen som inte kan ta sig vidare, och kroppen är varenda människas cell, också de frias. långt senare återkommer du ständigt till dessa tankar men du kommer aldrig att säga ett enda ord om dem. I framtiden tiger du, du vägrar berätta, du ser det som din rättighet att vara tyst, att låta det förbli outsagt. Du kommer att inbilla dig att detta är ett sätt att få makt över något som i själva verket behärskar dig till fullo.
Vad är ett namn, vad säger det oss? Du är en bra pojke, är alla pojkar bra? Nadira? Flickorna är en historia för sig. Kommer du ihåg leken ”Min pappa är stark”? Ja, men min pappa är starkare. Men min ännu starkare. Men min starkast. Ja, men min är ALLTID STARKARE ÄN DEN STARKASTE. Och jag är hans dotter och son. Och så är det fortfarande.Vad svarar man, kan du minnas? Nä, för det går inte!
En annan dag på ett hotellrum. Det är ett litet rum med grå heltäckningsmatta, vita väggar, ett fönster ut mot innergården där en handfull bilar står parkerade, där finns en bilverkstad, en radio spelar, en man i smutsigt blåställ röker en cigarett, han håller den mellan pekfingret och tummen, suger hårt så att filtret blir varmt och mjukt, det finns en kyrka i närheten, snart kommer klockan att slå fem. Du drar ner en rullgardin och lägger dig på sängen, dess fjädrar ger ifrån sig ett trögt läte, någon kräks i rummet bredvid, överdrivet ljudligt, det låter som att det mest kommer galla och luft. Du reser dig efter en stund och går fram till det väggfasta handfatet, sköljer händerna och ansiktet, i spegeln utspelar sig samtidigt detsamma, fast omvänt. Sedan knackar det på dörren, det är Ryssen. Ryssen kommer egentligen från Ukraina, men ni kallar honom för Ryssen. Han pratar ryska och ser dessutom ut som en ryss, med sin rakade skalle, sina dåliga tänder och runda kinder. Han har med sig en flaska vodka och tärningar. Du dricker ur plastmuggen som står ovanför handfatet, Ryssen ur flaskan, men ni kastar inte tärning för du känner inte för det. Ryssen pratar, på bristfällig engelska, om hororna som står två kvarter bort men är för dyra, och om en porrfilm han sett. Han berättar om gränsen mellan Ukraina och Polen, säger att där finns det fullt av horor, de står vid vägrenen och väntar och de är billigare också, betalar man lite extra så kan man filma eller fotografera det och sedan sälja det till någon som lägger upp det på nätet, fast då måste bruden vara lite fräsch. På det sättet kan man tjäna sig en hacka, säger han, inte mycket, men så det räcker till cigaretter i alla fall. Tänk vilken grej, knulla och få betalt för det. Han säger att när han en dag blivit rik ska han flytta till Moldavien för på så sätt blir han ännu rikare, svinigt rik. Du har inte sagt så mycket men nu öppnar du munnen och frågar Ryssen när han tror att bilen kommer. Ryssen säger åt dig att ta det lite lugnt för helvete (take it easy, fuck), den kommer när den kommer (when car comes, car comes), de skulle ringa en timme innan (they call one hour before, okey?), drick nu och slappna av lite för fan (now drink, fucking relax, yes?). Sedan är klockan åtminstone nio och bilen har inte kommit än och du är berusad fast du inte vill vara det, du reser dig upp och tänder lampan i taket, drar i rullgardinen. Ryssen har slumrat till. Ute på gården sitter två tonåringar och delar på en flaska öl, det är en kille och en tjej, de skrattar och hon slår honom på axeln, han slår tillbaka, du tänker att de är syskon. De sitter på en träbänk vars ben du inte kan se, det är precis som om den svävade i mörkret. Personen som kräktes tidigare har nu fått besök, de diskuterar högröstat, spelar musik. Du går på toaletten, ditt piss är mörkt och det bildas skum i toalettstolen. Du sätter dig igen. När telefonen ringer har också du slumrat till, klockan är runt halv två, det är tyst i rummet intill. Ryssen svarar, säger ja och bra ett par gånger (yes, good), sedan lägger han på, gäspar och gnuggar sömnen ur ögonen (okey, fucking hell, säger han).
Skåpbilen är en vit Mercedes, varken ny eller gammal, föraren har druckit en amfetamincocktail, han hälsar inte, han spelar Slayer på stereon, trummar på ratten och kedjeröker. Du halvligger längst bak, får samsas om utrymmet med tre män, två kvinnor och Ryssen. Ingen säger något, ni lyssnar ofrivilligt till Slayer och ljudet från motor och däck. Det luktar svett, korv, bensin, lök, metall.
Du vaknar och bilen har stannat, någon pratar tyska utanför bilen, du vågar inte öppna ögonen, och du tycker att de andra andas för högt. När bilen startar öppnar du ögonen och Ryssen bjuder på en cigarett. Du tänker på en film om andra världskriget och försöker minnas vad skådespelaren hette som spelade den judiske läkaren vars egna barn angav honom, varför gjorde de det?
Sedan vaknar du igen och bilen står orörlig ännu en gång, det är fullkomligt tyst, det är ljust ute. Föraren kommer tillbaka, smäller igen dörren och startar bilen. Nu kan du inte sova mer, bara titta ut på himlen som blir ljusare och ljusare och blekare och mjällare och klarare. Sedan blir den molnigare och mörkare och regnigare och tyngre, gråare och nästan svart och du väcker Ryssen för att be om en cigarett till, vad ska du annars göra? Kasta tärning, nej det känner du inte för – du föredrar fönstret, himlen, himlavalvet, vindrutetorkarna, mekaniken, imman, himlen, piskandet, vattendropparna, till ingen nytta på himlavalvet. Du drömmer: Vad vet du? Djur, landskap. Du förväntar dig – du vet inte. Hundra militärer skjuter en turkisk polis. Död. Djur, landskap. Hand, öga. Bil, regn. Flaska, vittne. Vad var det? Djur, landskap. Dödlighet. Du vet inte. Hundra mammor skjuter en bosnisk pappa. Olika djur, olika landskap, olika namn, olika sätt att inte veta. Samma sätt att hysa förväntan som i bilen med flaskan i regnet när du blev vittne. Hundra militärer skjuter ett ungerskt skott.
Dessa saker finns i din hjärna när du sover: landskap, två kroppar (det vill säga: ett djur och en människa), bilen. I landskapet ingår regnet. I bilen ingår flaskan. I människan ingår ögat och handen. I djuret ingår idén om dödligheten. I regnet ingår soldaten. I flaskan ingår det albanska. I ögat ingår mamman. I handen ingår muren. I idén om dödligheten ingår vittnet. I soldaten pappan, i det bulgariska namnen, i mamman slutet, i muren stunden, i vittnet skottet, och i skottet skottet.
Djur, landskap. Riktning, resa. Hundra militärer skjuter en rumänsk polis. En makedonier. Vad får du för bild av detta? Du förväntar dig – men vad? Vilka ord ingår? Hundra professionella boxare skjuter en algerisk tevehallåa. Det finns öken, hav, berg, stäpp, savann. Sedan finns det barrskog, lövskog, odlad jord, tundra. Slutligen glaciär, prärie, betesmark, tropisk regnskog och taiga. Rang- ordna dessa. Djur, landskap. Hundra libaneser skjuter en vitrysk städerska. Oändligt många sätt att inte veta. Men antalet riktningar är oändliga endast ur ett matematiskt perspektiv, i verkligheten är de ändliga i så hög grad att hela resan blir förstörd.
Sedan stannar bilen vid ett litet hus ett stenkast från motorvägen. Huset rymmer två toaletter. HERRAR på ena sidan, DAMER på andra. Urin, avföring, använt papper och en kondom med en behållare längst ut, en gång var den full av färsk sädesvätska. Du har diarré, du har inget papper och du sköljer händerna och an- siktet med iskallt vatten. Kvinnorna dröjer, en av männen klagar, säger att det är kallt. Kom igen, säger chauffören, nu åker vi. Det är första gången han tilltalar er. Det är dags nu. Dörrarna smäller igen och luften i bilen har hunnit bli kall trots att motorn stått påslagen, ni kurar ihop er och för första gången sedan resans början känner du tacksamhet mot de andra kropparna där inne. Var är vi, frågar en av munnarna. En kropp rycker på axlarna. Kan du inte fråga honom? Vem? Föraren så klart. Nej, sluta. Men fråga honom, vadå? Tyst, sluta nu, det kvittar väl för fan var vi är tills vi är framme. Du vet inte vad de heter, de här människorna. Inte ens Ryssens riktiga namn känner du till. Du får hitta på egna namn när du tänker på dem. En av kvinnorna ser asiatisk ut så du kallar henne Kina. Hennes man har ett grovt, ärrat ansikte. Hans ena öra är alldeles hopknycklat, det ser ut som smält plast. Han får heta Örat. De andra blir i tur och ordning: Vesslan (av uppenbara skäl), Tuba (för att han ser ut som om han skulle ha spelat bastuba om han hade spelat i ett band) och Reebok (för att det står så på hennes jacka). långt senare kommer du att tänka på dem, och du kommer att skratta åt det, och jag kommer att fråga vad du skrattar åt och du kommer att säga ingenting, men det är alltså detta du kommer att tänka på, du kommer att tänka på dem, detta gäng: Kina och Örat, Vesslan, Tuba och Reebok. Och så Ryssen och Chauffören. Och du förstås. Tillsammans i bilen som störtar fram över vägarna. Förbi oräkneliga skyltar, städer, byar och vattendrag av varierande storlek, siffror som anger antalet kilometer, fallande: 607, 580, 417, 356, 224, 145, 82. Sedan ett nytt mål och så börjar det om från början igen: 589, 412 och så vidare. Hur många mil har ni färdats? Hur många kilometer, meter, hur många deci-, centi-, millimeter? På sätt och vis förvånar det dig att det aldrig tar slut. Hur kan det bara fortsätta och fortsätta, varje plats helt oberoende av de andra fast ända sammanlänkad på något sätt? Hur kan de här städerna, byarna och dess människor existera? Hur kan de stå där och sälja tomater och prata sitt språk och hänga upp tvätt utan att tänka på att det hela tiden finns oändligt många andra platser där någon annan står och säljer tomater eller potatisar och pratar sitt språk och hänger upp tvätt. De går till jobbet, lagar sina motorer, delar ut medicin, svabbar sitt kakel; de sparar sina pengar och rastar sina hundar. De stryker salva på armbågarna, de kastar blickar på sina teveapparater, de diskar tallrikar, knivar och gafflar; de matar katter och kokar kaffe, de ringer till rörmokaren och traskar hela vägen ner till postkontoret trots regnet, haglet och snön. De läser morgontidningar och bläddrar i telefonkataloger, deras barn tilltalar dem med vördnad eller utan respekt, deras föräldrar ger dem råd och förbjuder dem att se våld och sex på teve samt att vistas ute efter ett visst klockslag. De har systrar, bröder, mödrar, fäder, fruar, män, älskare, älskarinnor, fiender, arbetskamrater, chefer, langare, redaktörer, pigor, slavar. De är offer och gärningsmän, de vittnar och de blir åtalade, de sitter i fängelse och de gör militärtjänst. De lider av sjukdomar, de ligger sömnlösa i sina sängar och svettas, de duschar eller tar ett bad på morgonen eller på kvällen, de borstar sina tänder varje dag. De skriver lappar, brev, dikter, avhandlingar, böcker, testamenten, referat, slagord, html-koder, protestlistor, program, sms, inköps- listor, hotbrev. De spelar in ljud. De översätter, kommenterar och kritiserar. De vill imponera på publiken. De har blyertspennor och bläckpennor. De har skrivmaskiner, de drömmer om att köpa datorer. De har stationära datorer, de drömmer om att köpa bärbara datorer. De har bärbara datorer, de drömmer om GPS-system och framtida monsterdatorer. De hissar flaggor vars tyg är färgat med röda, blå, gula, gröna och svarta färgämnen. De har små flaggor gjorda av trä och papper som de sticker in i födelsedagstårtor. De fyller huden med tatueringar. De skär sig och får ärr. Deras vänner talar illa om dem och deras arbetskamrater misstänker dem. De tycker att de är normala, de tycker att var sak har sin plats, sin tid. De tycker att man ska hålla tyst om man inte har något att säga. De tycker inte att det finns något mer att säga. De tuggar. De äter grönsaker, fisk, griskött, oxkött, lamm, får, kyckling och frukt. De ser på när djuret idisslar. De spelar fotboll, ishockey, volleyboll, gin rummy. De åker på semester och fantiserar om ära och rikedom, frihet och jämlikhet. De vet vad mod är. De försöker komma ihåg telefonnummer. De försöker undvika att glömma portkoder, PIN- koder, personnummer, TAN-koder, 2D-koder, ISO-koder. De går på dop, bröllop, begravningar, demonstrationer, marknader, promenader, födelsedagskalas, konserter, parader, uppvisningar och teaterföreställningar. De berusar sig. De köper och säljer hasch, skunk, amfetamin, ecstasy, PCP, ketamin, kokain, Rohypnol, X-112 (katin), fentanyler, subutex. De svettas på trapporna och fryser i busskurerna, de sitter på tåg, i bilar och flygplan och tänker på att morgondagen ska komma, och det är därför de fortsätter, för de tror att tiden finns och att den dessutom finns till för dem och endast för dem. Och samtidigt, medan allt detta pågår, hela tiden, just då, den där platsen, toaletten som ni stannade vid, den finns fortfarande, trots att du är långt borta och aldrig någonsin kommer att återvända till dess lutaktiga pissångor, aldrig mer och ändå, alltid, ständigt, evigt, oändligt, tidlöst. Du kommer alltid att finnas kvar därinne, du kommer aldrig ut därifrån, du kommer att vara både här och där. Och på varenda annan punkt mellan dessa punkter. Varje punkt är sluten, varje punkt är orörlig. linjerna mellan punkterna består alltid av en oändlig mängd orörliga, slutna punkter och linjerna mellan dessa punkter består alltid av ett oändligt antal punkter, och linjerna mellan dessa av ett oändligt antal punkter och ännu fler linjer. Överallt ska du finnas. Vari ligger då meningen med att göra denna resa? Om ingenting förändras, om allt är likadant när du kommer fram, eftersom ingenting någonsin förändras, om tiden är lika orörlig som asfalten under bilens däck? Om det är samma tomater och samma kläder fast på olika språk och i olika färger. Du kan se taket på den vita Mercedesen, och motorvägen med sina till synes oändliga linjer, fälten vid sidan om, och alla dessa myrliknande varelser som utför det ena eller det andra precis som resten av världen utför det ena eller det andra, ständigt, återupprepat. Allt finns där ute, onekligen, fullständigt oberoende av dig och av de andra enskilda delarna, oberoende av de enskilda människorna, som kokar sin mjölk och allt det där, och det är som en stor, evig gåta, åtminstone delvis tillgänglig för dig och din svaga tanke.
Snart borde ni bli vänner och börja tala med varandra, ni befinner er trots allt i samma sits, ni har så mycket gemensamt. Det skulle kunna hjälpa, ett ord bara, ett vänligt ord eller en blick som säger jag vet, jag vet hur du har det, jag har det likadant, vi kommer att klara det, tillsammans, du och jag, vi. Men tydligen är det inte så enkelt, det är lättare att hålla sig till sitt, blunda eller titta bort, för stämningen är låg, kroppen värker, hungern sätter in, antingen är det för varmt eller för kallt, huvudvärken, tanken på att vara här och där samtidigt, det blir för mycket, det är för mycket detta, det går bara inte.