Nadia

Där den första bilden främst varit en kuriositet vars obegripliga och absurda karaktär väckt min nyfikenhet och inneburit en mindre distraktion i min tillvaro, där slog den senare nu ut likt en solfjäder framför mitt synfält, den tog mina nattliga drömmar i besittning, den trängde sig in i mina dagliga tankar och blommade ut vid de mest olämpliga tillfällen. Ända tills jag någon månad senare sökte upp mamma för att fråga ut henne om händelserna. Att jag dröjde så länge med att göra detta berodde på att jag inte ville dra upp gamla ledsamheter som hon med möda lagt bakom sig. Det var också anledningen till att jag bara i grova drag berättade vad jag mindes och vad pappa hade berättat för mig. Mamma himlade med ögonen och gjorde ett smackande ljud med tungan mot gommen. Han kan snacka den, sa hon. Incidenten med tallrikarna mindes hon inte i detalj men hon menade att den mycket väl kunde vara sann, då Ivan ofta kom ut till oss under en kort period i mitten av åttiotalet och ställde till det för sig själv och alla andra. Men resten ... Ivan hade hängt sig i en fängelsecell efter att ha åkt fast med två kilo amfetamin i Ystad. Någon begravning kunde hon inte minnas, och hon sa sig vara säker på att Ioana hade åkt till Asien bara ett par dagar efter att Ivan åkt fast. Jag frågade om pappa också varit inblandad.
”Nej”, sa hon. ”Men de var våra vänner. Du vet hur det är.” Det visste jag inte. Efter mitt möte med mamma träffade jag även min bror för att se vad han hade för berättelser på lager. Och naturligtvis var det variationer på samma tema, med den skillnaden att han hade hört fler av dem än vad jag hade. Det var knarkfester i fallfärdiga ruckel, det var delirium tremens, det var självmordsförsök i kvadrat, det var folk som liftade Europa runt i ett halvår utan att byta kalsonger, det var barn och sedan giftermål och otrohet, det var könssjukdomar, det var incest, det var historier om ensamma, alienerade, sinnessjuka män i stora städer bland horor, hallickar, bohemer och kriminella, med våld överallt och säkerhetspolisen i släptåg. Det var hedonism, det var kätteri, det var stormaktspolitik på heroin och framförallt var det Konst. Det var böcker, skivor, det var underground här och independent där. Det var kulter och myter och unkna, urbana legender tills man fick kippa efter luft. Min bror och jag skrattade åt dessa historier och diskuterade huruvida våra eventuella barn skulle komma att få höra dessa historier i samma utsträckning som vi matats med våra far- och morföräldrars erfarenheter från första och andra världskriget och de följande åren av politiska slitningar. Med tanke på hur tillknäppta mamma och pappa var i frågan och det faktum att de saknar medaljer att visa upp, som morfar och farfar hade (och faktiskt farmor också) – om man inte kategoriserar fysiska ärr som en sorts medaljer, sådana hade både mamma och pappa – så var det väl inte särskilt troligt trots allt. Fast å andra sidan är det knappast en rättvis jämförelse. Det är två olika sorters berättelser. Den äldre generationen bär, eller bar, på djup vördnad inför Gud och Kyrkan, Familjen (man skålar för släktens fortbestånd och så vidare), och Nationen. (Av min pappa hade jag fått lära mig att ryssarna, och kommunisterna, var idioter som man skulle hata. Så när jag var på besök hos mina morföräldrar i Bydgoszcz och fick tillfälle att glänsa med mina kunskaper så tog jag chansen. Jag låg nybadad och nerbäddad på en madrass på golvet, framför teven i vardagsrummet. Jag var åtta- nio år, det var i slutet av åttiotalet. Sena nyheterna gick på teven medan vi gjorde oss redo för natten. Det talades om allt möjligt och jag förstod inte särskilt mycket, men en ryss kunde man alltid känna igen. Så när jag fick syn på en sa jag högt och tydligt vad jag ansåg om honom. Han var en jävla idiot. Ryssen ifråga var Michail Gorbatjov, vars fläckade panna i mina ögon var Ryssland. Detta var personen som var på väg att mjuka upp Sovjetunionen och hela Östeuropa med glasnost och perestrojka, detta var personen som stod för förverkligandet av det som människor hade fängslats och dött för i över trettio år. Min morfar som uppmärksamt lyssnade på idioten vände sig mot mig och jag förstod med detsamma att han inte uppskattade vad jag hade sagt och inte heller det sätt på vilket jag sagt det. Naturligtvis blev det bältet, det vill säga stryk, skrik och gråt. En liknande episod utspelade sig då min bror, efter att mormor först tagit ifrån honom en leksaksbil vid en påskmiddag och sedan bett honom vara tyst, indignerad (och med en femårings fängslande logik) liknade påven Johannes Paulus II (vars ansikte samtidigt fyllde teverutan) vid en smutsig manslem. På mindre än en sekund brast mormor i gråt som om någon hade dött och det hela slutade nästan med att min bror blev skickad i militärskola.) Vördnad, alltså, inför Kyrka, Familj, Nation. Konsten brydde man sig om endast då den tjänade något högre syfte. (Det är skillnad, sa morfar till min bror en gång när han ville börja spela trummor, det är stor skillnad mellan en musiker och en musikant, kom ihåg det. Musikanten vet vad han gör, han behärskar sitt instrument, men han förstår inte varför. Han bara står där, med smutsiga kläder i ett gathörn och spelar för småslantar. Musikern däremot, han förstår varför. Han kanske spelar nationalsången eller någon annan hymn, han får träffa presidenten och påven och han får umgås i kretsen av bildade män som en i gruppen.) Alla deras berättelser syftar till att ge glans åt dessa monumentala begrepp. Man minns alla årtal med en förbittrad tyngd som om bara uttalandet av denna sifferkombination i sig skulle utlösa en evig kraft, en kraft som tillkommit dem i egenskap av historiens offer eller förgrundsfigurer. (När morfar pratade om kriget, och framför allt när han uttalade årtal, så tyckte han om att prata rytmiskt och betona särskilda stavelser, både fonetiskt och med högerhanden, för att ge det hela en majestätisk inramning. När han gjorde detta dallrade den hängande huden på hans hals – kalkonskinnet, som jag och min bror sa – vilket fick till följd att vi barn, oavsett vilka ohyggligheter han beskrev, hade mycket svårt att hålla oss för skratt. Inte sällan slutade historielektionen med bältet.) Jag misstänker att jag aldrig till fullo kommer att kunna förstå hur viktiga dessa minnen var för dem. I mina ögon framstår de som högst opersonliga: Historiens (med stort H) enorma linjer dragna med tjocka, formella streck. Man minns alla folkmord, alla invasioner, ockupationer, fördrivningar. Man minns Balkankrigen 1912–13, man minns att turkarna mördade armenierna 1915, man minns att ryssarna förutom att förtrycka folken i alla Sovjets delrepubliker från 1922 till 1991 (det fanns över hundra folkslag, säger man) bland annat begick övergrepp mot polacker, tjecker, slovaker, ungrare, ester, letter, litauer, rumäner, tyskar och afghaner 1945, -48, -56, -68, -79, -81, och att de sedan fortsatte med att framför allt slakta tjetjener, man minns de otänkbara brott som tyskarna gjorde sig skyldiga till, man minns vad serberna utsatte bosnierna för, kroaterna serberna, serberna albanerna, vice versa och så vidare. Inför dessa statistiska refränger kände jag mig länge som ett litet barn. För dessa minnen ser ut som ett slags kollektiva souvenirer som alla kännetecknas av att vara skapade i en samstämmighet som överstiger det lyssnande barnets sfär, en sfär som inte innefattar fler nationalstater och trosbekännelser än den egna. Så är till exempel ordet Sovjet bara ett ord för barnet, eventuellt förknippat med ett specifikt uppslag i en specifik kartbok och kanske den röda flaggan med hammaren och skäran (eller kanske ett specifikt födelsemärke på en specifik mans panna i en specifik teve). Barnet, det barn som jag en gång var och fortfarande i viss mån är, struntar i dessa Historiens kritiska sediment, det vill hellre röra sig i materialet av lägre densitet, höra hur morfars kompis blev träffad av granatsplitter och hur morfar sedan pissade på kompisens sår för att desinficera det. Det vill hellre förfäras över att man under första världskriget var tvungen att äta hästar än över antalet kavallerister som beräknas ha mist sina liv under samma krig. ”Såg du Hitler i verkligheten?” blir en viktigare fråga än ”När, hur och varför blev ni fördrivna?” Det lilla barnet vill ha den lilla, privata historien som blir någonting annat i dess öron, en stor angelägenhet vars innersta kärna utgör den materia som barnet självt är skapat av. Det var åtminstone vad jag och min bror kom fram till där och då, i hans lilla lägenhet på Vesterbro i Köpenhamn. När jag sedan tog tåget hem glömde jag bort dessa ämnen, upptagen först av Köpenhamns sorl och sedan Malmös lugn. Folk satt oberörda på tåget och höll i sina väskor och tidningar. Två tjejer i yngre tonåren tuggade tuggummi. En av dem höll i en liten mobiltelefon i pastellfärger. En man lade in en snus samtidigt som han rullade en barnvagn fram och tillbaka med andra handen. Konduktören, eller tågvärden som de kanske kallas, trängde sig förbi med en pliktskyldig ursäkt. Det var så mörkt ute att man bara såg sin spegelbild i rutan. Jag betraktade mitt ansikte, håret som vilade på axlarna, ögonen som såg trötta ut och jag tänkte att jag lika gärna kunde befinna mig på ett tunnelbanetåg, hundra meter under marken i London, Berlin, Paris, Sankt Petersburg eller Barcelona. Bland viktiga människor och deras fiender. Eller i dramatikens New York, på väg till eller bort ifrån Manhattan, där historia gång på gång skapas, där hela världen finns, där så många saker börjar och slutar, där det finns gator som solens strålar når endast då den står i zenit. Men sådana gränder finns väl överallt, orimligt höga, smala, trånga och livsfarliga. är de onaturliga? Kanske inte, tänkte jag, kanske inte mindre naturliga än spindelnätet och termitboet. Allt på planeten, allt inuti den och allt bortom den är väl natur, allt är del av en och samma natur. Också jag, även om jag skulle befinna mig på en okänd plats i något framtida rymdprojekt, där jag sköt fram genom ett mörker som på något sätt skilde sig från det jordiska här på Tellus, på jakt efter en ersatzgud eller ersatzatmosfär, en ersatznatur, också då skulle jag vara natur. Men nu var jag i Malmö, jag befann mig ovanför marken och det var inte helt mörkt – snart kunde man urskilja små ljus, de blev hela tiden större. Jag kände mig full av vinet min bror hade bjudit på och såg att nederkanten av min kjol var fläckad av någon oidentifierbar gulaktig sörja. Så fort jag kom hem tog jag av den och fyllde vasken i badrummet med ljumt vatten. Sedan smetade jag på fläckborttagningsmedel och la kjolen och en gnutta tvättmedel i vattnet. Jag klädde av mig helt och tog ett bad. Jag kände hur värmen tog sig in i min kropp, det kändes åtminstone så, som min kropp – men jag visste inte. Jag kunde inte veta om det verkligen var någon skillnad på min kropp och vattnet som omslöt den. Visst kunde jag kontrollera min kropp när det gällde rörelser, men vad betydde det egentligen? Jag kunde ju även bestämma över vattnet i viss utsträckning; jag kunde flytta det, värma det, kyla det, dricka det och spotta ut det. Det betydde väl inte att jag hade något faktiskt inflytande över vattnet. För vattnet var mer, något större, än bara detta vatten som jag satt i, det kom någonstans ifrån, det hade renats och det hade förorenats, det hade runnit omkring i rör och bäckar, dammar och sjöar, det hade varit is och det hade varit snö, urin och mineralvatten, och ännu mer skulle det bli framöver. Men nu, här i badkaret, var det ingenting, detta var ingenting i jämförelse, bara ett litet undantag, en oregelbundenhet i det större flödet. Detsamma kunde kanske sägas om mig.Vad hade jag varit? Uppenbarligen något mer än vad jag var nu. Också ett sådant undantag, ett misstag. Mina föräldrars barn, mina mor- och farföräldrars barnbarn, deras kroppar, kött, blod. Deras historier fanns lagrade i min kropp utan att jag hade tillgång till dem. De omslöt mig såväl inifrån som utifrån. Det var omöjligt, men de ägde mig. Jag fanns inte. Min kropp var röd och het nu. Någon timme senare ringde mamma. Hon undrade hur det var med min bror. Jag sa att det var bra och frågade varför hon inte ringde honom direkt. Det var för dyrt att ringa till Danmark, tyckte hon. Plötsligt såg jag scenen på kyrkogården framför mig igen:
”Vi åt hans aska.Vi åt alltihop ...”
En matthet sköljde över mig. Jag avslutade samtalet och gick till sängs.