Stockholms Fria

Innanför murarna finns inga tröstande berättelser

R Regissör: Michael Noer, Tobias Lindholm Skådespelare: Pilou Asbæk, Dulfikar Al-Jabouri m fl

Film

Fängelseskildringar är en populär genre, vilket egentligen inte är särskilt konstigt. En sluten miljö där den personliga friheten är kraftigt kringskuren fungerar som en idealisk inramning för dramatik. Betongväggarna som kryper inpå kan utgöra en tryckkokare för själen, men kan också bli ett laboratorium för imperiebygge och maktspel.

R inleds i likhet med många andra fängelsefilmer med att huvudpersonen, Rune (Pilou Asbæk), åker fångtransport. Han placeras på Horsens på Jylland, ett brutalt högsäkerhetsfängelse där internerna har sin egna lagar. Det finns två stora grupperingar i fängelset – skinnskallar och muslimer. Rune sätts snabbt på plats av ”Muraren”, en av fångarna som har en ledande ställning bland skinnskallarna, och tvingas misshandla en man svårt för att bli accepterad på anstalten.

Rune måste snart förnedra sig allt mer och lyda order för att överleva bland skinnskallarna, tills han kommer på ett sätt att smuggla hasch mellan avdelningarna.

Tillsammans med Rachid (Dulfikar Al-Jabouri), som tillhör den muslimska grupperingen, tar han hand om drogleverenserna inom fängelset och får genast en högre status.

R är filmad med en darrhänt handkamera som ofta går tätt intill Runes ansikte. Han är en människa vi knappt vet någonting om. Hans förflutna är blankt, han säger väldigt lite, vad han drömmer kan vi knappt ana oss till. Vi får se en människa reducerad till svett, en skrämd blick, tänder som blänker i flin eller hat. Då och då skruvas alla ljud ner till förmån för malande disharmonisk musik som förstärker känslan av att befinna sig i ett inre helvete.

I våras gick den franska filmen En profet (Un prophete) upp på svenska biografer. Jacques Audiards flerfaldigt prisbelönta film är påfallande lik R. Under den första halvtimmen får man nästan för sig att det är två variationer på samma manus. Både Malik i En profet och Rune i R är karaktärer utan något förflutet som tvingas misshandla en man för att accepteras i fängelset, varpå de börjar klättra i hierarkin. I En profet är de två huvudgrupperingarna korsikaner och muslimer, i R är de skinnskallar och muslimer.

Gemensamt för En profet och R är också ambitionen att hålla sig nära verkligheten. Här finns ingen uppbygglig utveckling. Ingen reningsprocess, ingen anpassning till samhället eller normer. Ingen själslig resa. Inga myter som stärker det manliga egot.

En profet och R tillhör en ny generation filmer om kriminella och fängelser, långt ifrån den mysiga vänskapen mellan Tim Robbins och Morgan Freeman i Nyckeln till frihet. Här bjuds inte heller på någon antihjälte som revolterar mot samhället eller sliter sig från bojorna som Steve McQueen i Papillon, Clint Eastwood i Flykten från Alcatraz eller Paul Newman i Cool hand Luke.

Vad filmerna skildrar är istället en våldets matematik som egentligen är väldigt banal. Någon slår dig på näsan – näsbenet knäcks. Det kommer blod. Blodet torkar. Du sticker kniven i någon – någon sticker kniven i dig tillbaka. Om och om igen i närbild.

I filmen R stryker kameran så nära tingen att verkligheten emellanåt nästan upplöses i gryniga skeenden, kroppar, sår. Här bjuds inga fängelseromantiska berättelser som håller publiken i handen när det blir våldsamt. I det eviga nuet är jointen som flammar upp i cellmörkret den enda ljuspunkten. På fängelset Horsens finns ingen tröst att få och Allah lyssnar inte på böner.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria