Min dotter är nu ett och ett halvt år och nyligen gick jag och mamman igenom det byråkratiska helvete som det innebär att söka rätt dagis. Söka dagis kan alla, men bara vissa kan utnyttja den valfrihet som nu brett ut sig som ett mjukt socker över samhället. Jag är en av dem. För att navigera rätt bland kösystem, dagisprofiler, kooperativ, privat och kommunalt behöver du en treårig universitetsutbildning. Minst. Har du sen en referensgrupp av vänner och bekanta från samma flock av akademiker och kulturarbetare att rådslå med så har du god chans att lyckas i det riggade dagislotteriet.

Vi valde kommunalt. För att vi tror på allmännyttan och inte vill se den urvattnas av för många privata alternativ. Vi fick plats många månader efter önskat datum och då på ett dagis vi inte önskat. ”Ta platsen eller hamna sist i kön” löd beskedet.

Det var stressigt, oorganiserat och svårkommunicerat. Personal kom och gick. Varken vår dotter eller vi var nöjda. Att byta inom kommunen lät sig svårligen göras. Mot våra övertygelser kontaktade vi en kooperativ förskola och erbjöds plats. Vi tog den. För med sitt eget barn vill man inte chansa.

Min dotter är mycket gladare på sitt nya dagis. Personalen är lugn och pedagogisk, miljön
harmonisk och medbestämmandet för oss föräldrar är stort. Nu går Viggo, Moa och min dotter på samma dagis. Kommer säkert leka, bråka och busa ihop. Sen vilja gå i samma skola, dela hemlisar, glädje och sorger. Bli varandras vänner och referenser. Men jag bor i ett etniskt, ekonomiskt
och socialt blandat område. Bör hon då inte vara i en förskola som är representativ för det området? I det lilla sammanhanget för sin egen skull, i det stora för att det här landet inte ska bli ett segregerat klassamhälle.

I min mening kan man dock inte förväntas ta allmännyttiga beslut när det gäller ens eget barn. Man tar de beslut som man tror är bäst för barnet just då. Även om de är egoistiska. Även om
de är emot ens övertygelse.

För min övertygelse är att allmännyttan bör vara bra nog – att den ska förse oss med det vi
behöver när det kommer till barnomsorg, skola och vård. Att man ska kunna lösa problem inom verksamheten, istället för att den som har möjlighet söker sig till andra alternativ. För det valet kan bara den privilegierade göra. Så visst, valfrihet känns nog bra för den som kan välja, men för vårt gemensamma bästas skull tror jag vi måste begränsa valfriheten för oss som njuter frukten av att tillhöra svensk medelklass.