Nadir (Nadia)

Du har sett mycket. Men under resans gång träffar du på folk som inte har sett lika mycket. Du träffar barn som aldrig har sett snö, en kvinna som aldrig har sett havet, du träffar två bröder som står utanför en pizzeria och stirrar, de har aldrig sett riktiga pizzor bakade av trinda italienare med tunna mustascher. Som ni skrattar! Mycket kan man reagera på. En röd Porsche som störtar för- bi. En kameramobil. Avancerade övervakningssystem. Glänsande svarta tåg som har mer gemensamt med filmernas rymdskepp än de tåg som bullersamt färdas mellan vanskötta stationshus. Bögar som kysser varandra öppet. Osannolikt färggranna fruktstånd och spektakulär reklam för nya glassorter. Det är fantastiskt och förbluffande och förföriskt, vad världen har att erbjuda.

Så många bokstäver och fortfarande vet vi så lite om Nadir. Vem är du? Jag frågar dig, och du svarar säkert, du är nog inte blyg av dig. Du har inga hemligheter, eller hur? Du talar klart. Du kanske säger: jag är sådan och sådan men inte sådan och sådan. Gör så men inte så. Aldrig så. älskar detta och hatar passionerat detta och detta. Rädd för detta. Trånar efter detta. När detta händer brukar jag reagera så och så. Ofta gör jag så. Jag har aldrig gjort så och tänker inte heller göra det, jag föraktar dem som gör så, det är oacceptabelt. Fast en gång när det här hände då gjorde jag så här, det är inte likt mig men jag gjorde det ändå. Sedan tänkte jag ofta på det och kände mig stolt för att jag hade gjort så. Och jag kunde tänka att jag skulle göra det igen om tillfälle skulle uppstå. Men jag har alltid drömt om att få göra det där, nästan allt jag gjort sedan den gången jag var tretton år och förstod att det var något man kunde göra har gått ut på att komma dit. Man skulle kunna säga att det är syftet med hela min existens, att komma dit.Vore det inte för möjligheten att någon gång komma dit så kunde jag lika gärna ta livet av mig med detsamma. livet skulle förlora all mening, kampen mot vardagen skulle bli mig övermäktig. Varje dag, minst en gång, tänker jag att då, sedan när jag kan göra det, då kommer allt detta att vara värt något. Det är det som är belöningen. Under tiden får jag nöja mig med vad jag har. Kanske inte så mycket i dina ögon, men det är vad jag har. Det är min frisyr, mina ögon och min hållning, mitt sätt att gå. Det är mina naglar och formen på mina fingrar. Min tunga och min strupe har för vana att röra sig på ett visst sätt, det är så jag talar. När jag skriver ser det ut på ett visst sätt och jag kan nöja mig med det, jag behöver inte en vacker signatur, jag behöver inte kunna teckna porträttlikt. Jag har ett namn, det betyder något eller så betyder det inte något alls och det är så det är. Jag har vänner, du behöver inte tycka om dem, eller så har jag åtminstone bekanta vilkas namn jag känner till. Jag har kläder på min kropp, det är kläder jag tycker om och jag gillar att ha dem på mig. Jag tycker inte om när de blir sådär. Detta är mer min stil, den är lite såhär. När det gäller mat så tycker jag om detta och detta, med detta. Du får gärna bjuda mig på sådan mat. Men inte detta. Inte alls. Det är inte alls min smak. Jag tycker om sådana människor men inte sådana som gör så och så. Nu undrar du förstås om jag tycker om dig? Men det kan jag inte svara på, för jag känner inte dig, inte så som du känner mig, nu när jag har föreställt mig.

Sedan kör chauffören över ett hål eller något annat hinder på vägen och hela bilen skakar till, Örat slår huvudet i en plåtkant, vaknar och öser ur sig en massa svordomar. Kina tar hans hand och säger åt honom att lugna ner sig, Ryssen vaknar, alla vaknar. Du gäspar och försöker flytta på ditt ben som domnat. ”Kan inte svinet säga var fan vi är”, Örat höjer rösten, ”ska de behandla oss som zigenare, som mjölsäckar?” ”Europa”, säger Tuba. ”Du får väl vad du betalat för”, säger Vesslan. ”Så mycket som jag betalade, vi skulle ha åkt första klass med rena, stärkta lakan och frukost, inte det här.” Örat är envis. Ni skrattar, åt honom eller åt er själva. ”Javisst, med fotmassage, torkade örter och ett stänk rosenvatten”, säger du. ”Javisst, med biograf och bubbelbad och sött bröd med russin och dadlar i”, säger Vesslan. ”Javisst, skumpa och kokain”, säger Ryssen. Reebok är tyst, hon biter på en nagel. ”Sluta gnälla nu, ni är som småungar”, säger Kina, ”var glada att vi inte har några barn med oss, då hade ni verkligen haft anledning att klaga.” Ryssen instämmer och berättar om en resa han gjort, med lastbil, han och fyra familjer, nio barn, det värsta han varit med om nästan, arton timmar där bak, ingen sömn och sedan tappade föräldrarna tålamodet och gav ungarna stryk, vilket jävla liv det var, outhärdligt. ”Ja”, säger Vesslan till Kina och Örat, ”då får vi väl tacka Gud för att ni har väntat med att trycka ut några små då.” Kina väntar tills alla skrattat färdigt, sedan säger hon till Vesslan att ”du får nog tacka någon annan, för Gud har inget med den saken att göra”.

I tystnaden som uppstår tar Vesslan plötsligt ton och börjar sjunga:

Fädernesland, 

fädernehus! 

Måtte jag aldrig 

ensam, hjälplös 

jagas av ödet

i främlingsland, 

den tyngsta lott! 

Bättre att dö, i dunkel grav 

bo, än i världen gå hemlös kring. 

Ty vems lidande övergår 

flyktingens, den fördrivnes 

ensamma kval?

Sedan är ni framme och du har ingenstans att ta vägen. Då säger Ryssen: ”Kom med mig, jag vet en kille, han kan fixa jobb och vi kan bo på ett ställe. Det är inte bra betalt och det är baracker men vad ska du göra annars?” Ja, vad ska du göra? Du vet inte, så du följer med Ryssen trots att du inte tycker om honom och ni bor i baracker i hamnen och ni jobbar tio timmar om dagen med att lyfta upp saker på ett ställe och bära dem och släppa ner dem igen på andra ställen. Ni jobbar med andra ryssar, så nu måste du fråga vad ryssen heter för att kunna hålla reda på alla ryssar, och det visar sig att Ryssen heter Aleksej och ni skakar hand. Och ni jobbar med polacker och turkar och albaner och slovaker och bosnier och marockaner och algerier och bulgarer och en och annan senegales. Och ibland får ni ledigt en dag och då dricker ni och de av er som inte dricker röker istället. Och det regnar ofta och ni stannar inne för att inte bli blöta i onödan, och någon ordnar fram en teve och ni ser på frågesporter utan att förstå ett ord, och ni ser på fotboll. Och du saknar kvinnor och barn för du tycker inte om stämningen som uppstår när män blir isolerade så här, men du förstår samtidigt att det finns de som tycker om det, för de hatar kvinnor och barn, för de har själva varit barn och deras mödrar är kvinnor och de hatar sina mödrar fast de aldrig skulle erkänna det. Och de hatar sina fäder och de hatar sig själva för att de ser att de är likadana som sina fäder. Och det finns tre förmän, två är okej men den tredje är ett svin som skriker så att ådrorna i halsen står ut flera millimeter. Och en dag kommer en chef från huvudkontoret för att inspektera, och arbetet avstannar och alla tittar på chefen som skriker åt förmännen och det blir tyst bland männen, ni torkar svetten ur pannan och några av er tänder cigaretter. Sedan går chefen och då säger en av polackerna, som heter Jacek, till en annan polack, som heter Kaziu, att: ”Jag vet inte vad han sa men nån skit var det och hemma skulle man aldrig ta sån skit från en neger.” Och Kaziu säger att: ”Nej, men hemma skulle du bara suttit på din röv och supit och torrunkat och inte tjänat några pengar som här.” ”Sant”, säger Jacek, ”men frågan är vilket som är värst.” Och sedan skrattar de och säger att ”det vete fan”, och du och Aleksej tittar på dem och ni har inte förstått ett ord av vad de sagt för ni förstår inte polska, men då säger Jacek ”apa” på ryska till Aleksej och pekar efter chefen. ”Svart apa”, säger Jacek, och Aleksej säger ”Visst, apa. Men apa chef”, och nu skrattar alla tre, men du skrattar inte för du förstår inte ryska heller och frågan är om du hade skrattat eller inte om du hade förstått.

Sedan ligger du i din säng och du drömmer din favorittanke, den med djuren och landskapen och skolbänkens nötta trälock med kartboken på och rabblandet av olika sorters landskap och poliser och militärer: Vad vet du? Djur, landskap. Du förväntar dig – du vet inte. Hundra militärer skjuter en polsk polis. Död. Djur, landskap. Hand, öga. Bil, regn. Flaska, vittne. Vad var det? Djur, landskap. Dödlighet. Du vet inte. Hundra förmän skjuter en armenier. Olika djur, olika landskap, olika namn, olika sätt att inte veta. Samma sätt att hysa förväntan i bilen med flaskan i regnet när du blev vittne. Hundra militärer skjuter ett holländskt skott. En kurdisk turk. Och fortfarande finns dessa saker: landskap, två kroppar (det vill säga: ett djur och en människa), bilen. I landskapet ingår regnet. I bilen ingår flaskan. I människan ingår ögat och handen. I djuret ingår idén om dödligheten. I regnet ingår soldaten. I flaskan ingår det moldaviska. I ögat ingår mamman. I handen ingår muren. I idén om dödligheten ingår vittnet. I soldaten pappan, i det estniska namnen, i mamman slutet, i muren stunden, i vittnet skottet, och i skottet skottet. Djur, landskap. Riktning, resa. Hundra militärer skjuter en ukrainsk polis. En slovensk italienare. En serb. Vad får du för bild av detta? Du förväntar dig – men vad? Vilka ord ingår? Hundra läkare skjuter en judisk fönstertittare. Det finns öken, hav, berg, stäpp, savann. Sedan finns det barrskog, lövskog, odlad jord, tundra. Slutligen glaciär, prärie, betesmark, tropisk regnskog och taiga. Rangordna dessa. Djur, landskap. En kristen arab. Hundra muselmaner skjuter en kroatisk majsförsäljare. Rangordna dessa.

Sedan jobbar ni vidare, allt är som vanligt, stiga upp klockan sex och gå dit man ska för att göra det man ska. Men sedan blir det storhelg och ni får ledigt i två dagar. Alla har sparat lite pengar, Jacek, Kaziu, och en portugis faktiskt, ni ska ut på stan, dricka sprit på gatan, titta på alla urartade gestalter och gå in på peepshowen. Inne i stan blandas havsluften med de grälla färgerna och folket i rörelse, och någon säger att syndernas förlåtelse får ge sig till tåls. Det ska bli samtalsämne för många dagar framöver, trots att ni bara kan besöka de billigaste lokalerna fulla av svettiga invandrare och lokala smålangare som står och väser i stora dunjackor, för stämningen är hotfull och konstig men ändå behaglig, den utvecklas sakta och blir som den ska vara. Alla är som bröder, tillsammans, och en syster dyker upp, hon heter Mirjam, but you can call me Mommy, skriker hon och super i ett imponerande tempo. Och du ser hur vissa män i lokalen kastar hårda blickar på denna kvinna som inte skäms för något och du undrar om hon inte ser hur de tittar på henne, och du ser hur hatet mot mödrarna och fäderna, kvinnorna och barnen jäser i deras skallar, och du ser att de skulle vilja göra saker som inte går att beskriva, inte bara med henne, kanske med alla kvinnor, kanske med sig själva, det finns någonting i dem som är farligt, tänker du, men som samtidigt är något av det mest naturliga du vet, för du har sett det överallt och du undrar om det också finns i dig, för att du är där med dem, för att du i andra hänseenden är precis som de är. Och någon börjar bråka om något och någon slår någon annan. Och i en portuppgång ser du hur en tjej får en smäll på munnen och sedan en till, och det är fler som ser det men ingen ingriper och du ingriper inte för du vågar inte, men du intalar dig att det beror på att du inte vill ställa till med något, du måste hålla dig i bakgrunden, inte synas, inte bråka, men du kommer att minnas det en lång tid framöver, tjejens reflex, en nervimpuls efter det första slaget, hur ryggen böjs och en arm åker upp för att skydda huvudet, hur kroppen vrids. Och på väg hem blir det nästan problem för polisen patrullerar gatorna och de tittar intresserat, men Mommy räddar er, hon stjäl showen och konstaplarna får fullt upp med henne så att ni arbetare kan smyga iväg okontrollerade och oarresterade och otillbakaskickade, för att fortsätta göra det ni ska. Och eftersom det är religiös helg ska vykort skrivas och skickas till mamma där hemma, trots illamåendet dagen efter. Hur är det med er? Hur mår moster och farbror? Får ni pengarna jag skickar? Köp er något fint, och köp något fint till de små. Vi har det bra här, det är hårt jobb, men inte mer än vi klarar av. Högen med sparade pengar växer och växer, snart har den växt klart och då kommer jag hem, jag ser redan fram emot det. Att komma hem. Då ska vi ses och bygga vidare på vårt. Ta hand om er och må änglarna beskydda er. Men du skriver inga vykort, det finns ingen att skicka till, och hur som helst så är du inte särskilt intresserad av traditioner, vilka i och för sig inte heller finns, åtminstone inte i bemärkelsen familjetraditioner, om inte försvinnande och död får räknas som ett slags traditioner, och dessutom är du inte särskilt religiös av dig, trots att religionen obestridligen finns.

Sedan fortsätter det som vanligt ett tag, men liksom det mesta har även detta ett slut och myndigheterna kan vara flitiga bara de vill, så en dag kommer de instormande och rensar upp i barackerna. De snabbtänkta hinner fly, men en stor majoritet, bland andra Ryssen, Kaziu och Jacek, åker fast och får chansen att återse familj och fosterland tidigare än planerat, om än med aningen tunnare kuvert än de tänkt sig. Du är en av dem som lyckas smita iväg, med dina pengar och din gröna sportbag. Fyra dagars oavlönat arbete retar dig naturligtvis, men att kunna röra sig fritt innebär stor tröst, och fyra dagar är ju bara nittiosex timmar allt som allt och det är ju bara tid, och vad är tid egentligen? Antingen så är tid ingenting, och då kvittar det, eller så är tid någonting och då är det bara bra att den förflutit. Så du driver omkring, inget jobb längre och utan bostad, det mesta av din energi går ut på att skaffa fram mat, helst gratis men om det inte går så billigast möjligt, och att undvika myndigheter av alla dess slag. Du skaffar dig några nya bekanta som befinner sig i liknande belägenheter, några av dem kan ordna kortvariga uppdrag som ger lite pengar. Du träffar Mommy Mirjam några gånger och ni delar några flaskor eller lite hasch och ni pratar, hon vill hjälpa dig på något sätt, hon säger att hon har en pojkvän som inte skulle gilla om du sov i hennes lägenhet men hon låter dig tillbringa några kalla nätter i sitt källarförråd, och du ligger där i mörkret på en gammal soffa och drömmer dina plågsamma favoritdrömmar.

Sedan kommer vandringarna, promenaderna, det eviga gåendet. Varje dag, varje natt, i upprepade mönster och med inslag av improviserade avstickare i ännu okända kvarter. Du gör det för att hålla värmen eller för att stöta på något eller någon som kan hjälpa dig, men oftast bara för att ha något att göra. Du kan alltid titta på människorna, på folket, på medborgarna, på den lokala befolkningen. Mannen och kvinnan på gatan. Se på dem så som de också ser på dig, med distans och oförståelse, förundrad över det faktum att ni är så lika, att ni tillhör samma art, att ni till synes är uppbyggda av samma beståndsdelar. Avståndet du känner förstärks ytterligare av att du inte talar med någon, det kan gå timmar, ibland hela dagar då du går omkring bland människorna utan att yttra ett endaste ord. Du samtalar med dig själv, i tysthet får du sagt det som behöver sägas, och när du sedan ska tala, när du får anledning att bryta din tystnad, då måste du harkla dig, hosta och tänka efter ordentligt, som om din kropp glömt bort hur man gör, som om den inte riktigt vill längre. Du går på trottoarerna utanför affärerna, stormarknaderna, går förbi bensinstationerna och genom parkerna. Du står uppe på broar och viadukter och tittar ner på små fordon och små varelser, båtar och hungriga fåglar. Du hittar ödetomter, övergivna fabrikslokaler med krossade fönsterrutor och rämnande kakelväggar och sönderslagna dörrar och sprucket golv. Du hittar byggnader ockuperade av ungdomar, du sover i övergivna bilvrak, plåtskjul; allt som är övergivet, tomt och värdelöst i varje normal människas ögon är intressant. Du sitter på bussar, i vänthallar och dåligt bevakade parkeringshus. Du sitter på centralstationen och du sitter i underjordiska gångtunnlar. Du tvättar dig så gott det går på offentliga toaletter, du vet precis var de som inte är avgiftsbelagda finns och du sitter på små bibliotek och läser tidningar. Du sitter på parkbänkar i timmar tills det gör ont i kroppen, folket går förbi, tyngda av bekymmer eller sorglösa, med planer för framtiden och lönekuvertet i fickan. Oavsett vad det är de går och bär på har de ingenting med dig att göra, även om du kanske, i dina svagare stunder, förleds att tro det. Redan när du ser dem för första gången är de lika avlägsna och bortglömda som de där människorna på landsbygden med sina tomater och sina tvättlinor, i alla dessa versioner, upprepningar och aningslösa duplikat. Men du stirrar ändå och vem vet om du inte önskar att du kunde vara en av dem i bara några minuter, bara en liten stund så att du kunde se om det fanns något där, om ni har något gemensamt, om det finns någon möjlighet att komma ur det här utsiktslösa stirrandet på andra. Men det kan du naturligtvis inte och slutligen återstår endast en sak och det är insikten om att det är dags att åka vidare för här händer det absolut ingenting, tiden har stannat och ingen utveckling är möjlig.