Under de senaste åren har pendeln svängt betänkligt i den svenska prostitutionsdebatten. Så här drygt tio år efter sexköpslagens instiftande pågår från flera håll försök att luckra upp den stränga hållningen för att i det långa loppet få till stånd en legalisering av prostitution. I debatten gavs ”lyckliga-och-rationellt-väljande-horan”-böcker som Petra Östergrens Porr, horor och feminister och Susanne Dodillets idéhistoriska avhandling Är sex arbete? stor plats och stämplades som nyskapande feminism. Just dessa två böcker står i centrum i frilansskribenten Kajsa Ekis Ekmans dissekering av vad hon väljer att kalla ”berättelsen om sexarbetaren” i sin nya bok Varat och varan.

Det är med en vibrerande indignation som Ekis Ekman bryter ned de argument som, enligt henne, den nyliberala högern och den postmoderna vänstern förenas kring i berättelsen om sexarbetaren. Hon visar på glidningarna, motsägelserna och de rena felaktigheterna i det tal som enligt förespråkarna ska skänka legitimitet åt en legalisering av prostitutionen.

Ekis Ekman återkommer dessutom ständigt till vad som inte ryms i berättelsen, bland annat beskrivningar av sexuella akter och maktförhållanden. I en av de starkaste delarna i boken kastar Ekis Ekman ljus över det ologiska motsatspar som artikulerats som en kärna i berättelsen om sexarbetaren, den mellan offret och det aktiva subjektet. I den synade berättelsen får man nämligen inte tala om offer. Istället letar berättelsens språkrör efter varje litet halmstrå i ”sexarbetarnas” aktioner som kan omformuleras till aktivitet och motstånd:

Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter.

Vidare krossar Ekis Ekman myter som det ”nya” i företeelsen att prostituerade själva får komma till tals samt prostitutionens subversiva kraft att utmana normer. Hon pekar på det motsägelsefulla i att Centerns ungdomsförbund (som ju i år kampanjar med sin käcka slogan ”Fuck facket 4-ever”) hyllar idén om fackföreningar för prostituerade, hon granskar dokument från Australiens nationella sexarbetsorganisation där prostituerade som möter en våldsam kund uppmanas hålla god min och, om inte det fungerar, ska dra sig tillbaka för att ett blåmärke ”kan tvinga dig att ta ledigt från jobbet och därigenom förlora mer pengar”.

Som om det inte vore nog lyfter hon fram exempel på skrifter där till och med barnprostitution relativiseras och tecknas som revolutionärt.

Som läsare blir jag chockad över i vilken grad kvinnokroppen förtingligats i berättelsen om sexarbetaren och jag blir skrämd när jag inser att förespråkarna för den hejdlösa libertarianismen är på god väg att likställa vulgariserad marknadsliberalism med ett liberaldemokratiskt samhälle.

I den andra delen av boken fokuserar Ekis Ekman på debatten om surrogatmödraskap och på ett liknande tillvägagångssätt som i bokens första del visar hon på orimligheterna i talet om surrogatmödraskap som normbrytande. I själva verket leder surrogathandeln, vilket Ekis Ekman åskådliggör på ett övertygande sätt, till att kärnfamiljen, rasupprätthållandet och kolonialismen snarast förstärks än utmanas, med det lilla tillägget att även fostret reifieras till en produkt och vara.

Varat och varan är en viktig bok som förhoppningsvis får det utrymme den förtjänar. Jag kan tycka att Ekis Ekman ibland är något onyanserad när hon talar om den postmoderna vänstern, men i det här fallet helgar ändamålen medlen. Med sin marxistiskt influerade retorik känns den på ett paradoxalt vis uppfriskande och som ett välkommet inslag i den stukade vänsterintellektuella debatten.

Och med den precision som Kajsa Ekis Ekman visar att de postpolitiska berättelserna – om entreprenören till sexarbetare och normbrytaren till surrogatmoder – är uppbyggda på en falsk dialektik hoppas jag att hon slipper bli påhoppad med det vanligaste argumentet legaliseringsförespråkarna tar till när de blir kritiserade: att kritiken av synen på kvinnokroppen som en vara enbart skulle handla om moral.