Magasin 3 hamnar ofta lite i medieskugga i konkurrens med institutioner som Liljevalchs och Moderna museet. Men sedan starten 1987 har denna privatfinansierade konsthall hållit utställningar med en mängd internationellt kända, samtida konstnärer. 2002 visade man utställningen Station av Tony Oursler, som med videoprojektioner arbetar kring teman som sändning och mottagning. 2004 visades Philip-Lorca Dicocias fotografier av livet i amerikanska förorter och för två år sedan fylldes utställningsrummen med Christian Boltanskis installationer, där besökarna fick donera sina hjärtslag till ett arkiv som Boltanski ska upprätta på en japansk ö.

Gemensamt för dessa och många andra utställningar på Magasin 3 har varit att man använt lokalerna till att skapa stämningar kring verken. Konsten har fått ta plats. Boltanski fyllde till exempel ett stort utställningsrum med enbart en dov, monoton rytm, en blinkande glödlampa och mörker.

Parallellt med utställningarna har Magasin 3 även byggt upp en samling med både äldre och nyare konstverk. Denna samling visas nu för första gången i utställningen Thrice upon a time som innehåller 202 verk av 66 konstnärer. Här ryms allt från Cindy Shermans popkonst till den svenske landskapsmålaren Carl Fredrik Hills tavlor från 1800-talet. För att skapa en struktur har man delat in utställningen i tre avdelningar. I den första delen samsas porträtt och landskapsmålningar. Den andra delen har ateljén som tema medan den avslutande delen har själva konstsamlandet i fokus.

Den sektion som fångar intresset mest är porträttmålningarna. Här visas bland annat Gabriel Orozcos märkliga bilder av en dödskalle målad med svart rutmönster. Det tog konstnären flera veckor att färdigställa mönstret innan han fotograferade dödskallen ur olika vinklar. Konstnären vill påminna om vår dödlighet, men det finns också något lite komiskt över kontrasten mellan mönstret och den ådriga skallen. Som en bekant påpekar: ”Det liknar mönstret på linoleummattan i mitt kök”.

I samma utställningsdel, intill Cindy Shermans porträtt av sig själv med 1700-talsperuk och lösnäsa, hänger Boo Ritsons fotografier av kända personer övermålade med färg. Här kan man se Bill Murray (som tycks dyka upp överallt nu för tiden) som vanligt smått loj, men övermålad med tjocka pensellager.

Det svåra med den här typen av utställningar är att det blir ganska spretigt och oöverskådligt. De stämningar och känslor som brukar förmedlas i Magasin 3:s vanliga utställningar uteblir allt som oftast. Det är inte alltid lätt att följa intendenternas associationsbanor när de placerat verken i den ordning och i de sammanhang de gjort. Det uppstår sällan någon känsla av komposition, helhet.

Museichef David Neuman kallar utställningens avslutande tredjedel för ett kuriosakabinett, där fokus ligger på själva samlandet. Han tycks vara förtjust i denna avdelning, vilket man kan förstå, eftersom han varit med från starten och byggt upp Magasin 3:s samling. Men tyvärr känns hela utställningen bitvis som en samling museiföremål som aldrig väcks till liv. Thrice upon a time lyckas inte gripa tag och väcka tankar på det sätt som brukar vara signifikativt för konsthallens separatutställningar.