Krönika

Jag ville desperat ha en lägenhet, och satte ut en annons i någon av de större tidningarna. Svaret från en intresserad värd kom snabbt. Han hette Robert Pimme och hade en tvåa med balkong nära Södra station. Nu skulle han åka till fjällen och ville hyra ut sin kvart i tre månader. Jag skulle kunna flytta in i lägenheten omgående om jag betalade hela beloppet till honom i förskott.

Pimme såg jag inte mycket av, för så snart han fått sina pengar drog han till fjälls, och jag kände mig som en drottning i min första egna tvårummare. Husen låg vägg i vägg med ett kvarter av trista hyreskaserner som i sin tur gränsade till Södra stationsområdet, på den tiden en jättestor ödetomt genomkorsad av rostiga stickspår. På Magnus Ladulåsgatan låg det beryktade ungkarlshotellet Alexandra, där det under min tid i kvarteret begicks ett blodigt mord med stort genomslag i kvällspressen.

Lugnet varade tyvärr inte länge, redan efter tre veckor var Pimme tillbaka i stan och nu ville han gärna flytta hem igen. Kunde jag inte låta honom få sova på soffan? Pengarna var slut, och han visste inte var han skulle bo. Jag sade bestämt nej till detta. Snart gjorde sig omvärlden påmind genom att en misslynt fastighetsskötare ringde på. Pimme hade inte sökt tillstånd för andrahandsuthyrningen, och inte hade han betalat hyran till värden heller.

I ett desperat försök att reda ut situationen slog jag på namnet Pimme i telefonkatalogen (det här var före Eniros och mobiltelefonernas tid). Jag hittade en man med rätt efternamn som visade sig vara Pimmes far. Han blev mäkta upprörd över sonens beteende, trots att han tydligen nästan aldrig träffade honom. Kort därefter ringde Pimmes mamma. Hon var jättearg över att jag ringt hans pappa. Det visade sig att de hatade varandra, och inte hade haft kontakt på tjugo år. Pimme var också arg. Jag hade kort sagt hamnat i en himla soppa.

Avhysningen ryckte allt närmaren och det gjorde våren också. Det var då en duva bestämde sig för att bygga bo – på Pimmes balkong. Ett riktigt skitigt duvbo blev det. Från värdens sida ville man inte befatta sig med husockupanten. Jag förbjöds att överhuvudtaget närma mig fågeln, eftersom jag kunde få salmonella, så jag fick stå på insidan av balkongdörrens glasruta och vänta ut duvjävelns avfärd från boet, vilken i stort sett sammanföll med min egen flytt från Pimmes lägenhet.

Vad som sedan hände med Pimme vet jag inte. Själv flyttade jag till Larsberg och sedan till en förstahandsetta vid Odenplan. Den var garanterat duvfri – den saknade nämligen balkong.