Tusen och en natt (jävla sköna män) är en väldigt närgången dokumentär, men till skillnad från de flesta andra dokumentärer är det inte en kameraman som smyger runt tills människor glömmer bort kameran och öppnar sig. Här är det huvudpersonerna som filmar sig själva, som för dagbok rakt in i kameran.

Fatemeh pratar om att Isa inte vet hur man tillfredsställer en kvinna trots att han varit gift i 20 år och hon berättar flera gånger om hur han har andra kvinnor samtidigt som han har en relation med henne.

Isa å sin sida menar att Fatemeh kämpat hela sitt liv för att leva som en fri kvinna som inte är styrd av sin man, men handlar tvärt emot sina ideal när hon försöker styra Isa och begränsa hans liv.

I en scen dansar Fatemeh i vardagsrummet, håller kameran i handen och filmar sig själv. Det är nyårsafton, snö utanför fönsterna, musik strömmar genom lägenheten. Man får känslan av att relationen är inne i en bra period tills Isa visar sig i rummet intill. Musiken hörs i bakgrunden när han filmar sig själv i en stor väggspegel och lågmält förklarar hur svårt det kommer att vara att göra slut med Fatemeh.

Scener som denna gör att man ibland nästan glömmer bort att det är en dokumentärfilm. Det beror inte enbart på att filmen är så närgången att man nästan tror att det är skådespeleri, utan på att den ibland är lite tillrättalagd. Det är svårt att tro att en scen som ovan nämnda inte är arrangerad. Men några manusstyrda scener insprängda mellan monologer och bråk vid frukostbordet är inte något filmen förlorar på. Tvärtom ger det en struktur åt berättelsen. För det finns ändå tillräckligt mycket liv och verklighet i Tusen och en natt för att den ska kunna kallas en dokumentär.

För en månad sedan presenterades höstens svenska filmer på Filmhuset. En lång rad kända regissörer och skådespelare var där. Mellan korta trailers gick de upp på scenen och berättade om filmerna och drog lite ljumma skämt. Det enda framträdandet som stack ut var när Fatemeh och Isa presenterade Tusen och en natt. De smågnabbades, snodde mikrofonen av varandra och var spontana på ett sätt som skådespelare inte lyckas med hur mycket de än tränar framför spegeln. När de skulle gå av scenen lyfte Isa upp Fatemeh på axlarna och gjorde segertecken. De drog ner överlägset flest applåder med sitt okonstlade sätt.

Deras dokumentär har samma kvaliteter som deras framträdande – ärlig, personlig, uppsluppen, lite barnslig ibland, rolig och gripande. Tusen och en natt är en frisk fläkt som både roar och berör.