Kärlekskranka män bättre i bokform
Tre män, som alla är lite trasiga, lite obekväma, och mycket ensamma. Göran Engman porträtterar dem alla tre i monologform, under en dryg timme på Stadsteatern. Det är Johan vars främsta ljuspunkt är de timmar han får spendera med talpedagogen Sabine, Bert-Ove som har bortrationaliserats och är förtidssjukskriven, och Bengt som saknar tryggheten från julen med föräldrahemmet.
Texterna är skrivna av Bodil Malmsten, och teateruppsättningen blir originalen trogna. Det innebär att det stundtals blir både känslosamt och komiskt, och hela tiden medmänskligt. Rader som att ”det var inte bättre förr, men det är sämre nu” och Bengt som vill leka ”mamma, pappa, jul” får leendet att sprida sig på läpparna samtidigt som en sympatisk tår rinner nedför kinden.
Göran Engman skapar en trovärdig personlighet till alla karaktärerna, särskilt den Bert-Ove som något butter funderar över sitt livs lott som utförsäkrad. Hans filosoferande om varför han inte skulle känna sig hemma i den japanska kulturen även om han imponeras av deras effektivitet och deras ”rååbotar” som kan ta över en del av det mänskliga arbetet, känns extra träffande dessa dagar.
Tyvärr försvinner dock en del av karaktärerna i och med de snabba hopp som görs mellan dem. Varje karaktär får ofta bara några rader innan Göran Engman byter skepnad, vilket medför att det blir svårare att komma dem nära, och det blir ibland förvirrande vem det är som talar.
Sammantaget gör sig Bodil Malmsten bättre i bokform, där Bert-Ove och de andra får chans att breda ut sin ensamhet sida efter sida, och inte behöver konkurrera med andra ensliga själar.
