Cirka 70 kvinnor stämmer upp Bella Ciao – en italiensk kampsång från andra världskriget.

Det är kören Röster utan gränser som repeterar i Studiefrämjandets lokaler på Sofielund.

– Du vet när man blir glad i magen? När man mår bra?

Så beskriver Yvonne Gjörstrup känslan när hon för fyra år sedan kom i kontakt med kören Röster utan gränser. Kören har ett hundratal medlemmar, alla kvinnor, och ett tjugotal personer står på kö för att få komma in. Någon beskriver kören som ”ett stort lyft i livet”. Gun Ström berättar att hon för bara tre timmar sedan kom hem till Malmö med ett försenat plan från semestern. Att hon ändå skulle gå till körrepetitionen var en självklarhet, säger hon.

Bodil Bendixon, också känd som Tangotanten, startade kören år 2005. Hennes vision var en kör där massor av kvinnor i Malmö, av olika nationalitet och bakgrund, skulle kunna gå genom stadens gator och sjunga. Viktigt var också att kören inte skulle vara notbunden, utan friare i sitt sätt. För Bodil Bendixon handlar sång i stället om gehör. Under repetitionen tjatar hon om att körmedlemmarna ska släppa sina papper med text och noter, hon pekar och gestikulerar i luften för att indikera hur melodin de ska sjunga går.

– Jag är övertygad om att den som kan prata och andas den kan också sjunga, säger hon.

Bodil Bendixon fick i år Studiefrämjandets folkbildningspris, och förra året utsågs hon till Årets glädjespridare av Malmö stad och Mikossällskapet. Hon vill att både kvinnorna i kören och de som lyssnar på dem ska stärkas av glädjen i sången. Och om körmedlemmarna till en början var nervösa över att sjunga inför folk så är de nu gärna ute på stan och sjunger. Röster utan gränser har sjungit på stan, under Malmöfestivalen stod de till exempel på gågatan och showade. De har också sjungit i köpcentrum, gärna i rulltrapporna.

– Vi sjunger tills vi blir utkastade. En gång i Triangeln blev vi faktiskt inte utkörda.

Mimi Haptén hyllar Bodil Bendixon som ”en av Sveriges bästa pedagoger, hon får med alla på noterna”. Både hon och Lena Drenner berättar om hur viktig responsen från publiken är, särskilt det när de sjunger sånger från andra länder, till exempel bosniska folksånger, och ser hur personer i publiken känner igen dem:

– Ja, det är fantastiskt när man märker någon hör att ”de här svenska tanterna sjunger en sång från mitt land”, säger Mimi Haptén.

Och Bodil Bendixon har en uttalad ambition att ta in sånger i repertoaren från andra länder.

– Jag ber ofta kvinnor från andra länder som bor i Malmö att de ska ta med sig sina egna sånger från sitt hemland, och så hjälper de mig att översätta dem till svenska.

En favorit är en makedonsk sång som heter Makedonska flickan. Nästa år kan det bli aktuellt för kören att resa till Makedonien och uppträda – dagen efter repetitionen reser Bodil Bendixon till just Makedonien för att rekognosera möjligheterna för kören att sjunga och delta i workshops där. Upprinnelsen till det är ett möte med den förre makedonska ambassadörens fru som förra året var på besök i Malmö och såg Röster utan gränser uppträda. Nu ska Bodil Bendixon träffa henne igen.

– Hon blev så berörd av vårt sätt att sjunga och kom fram till mig och sa ”kan ni inte komma ner till Makedonien och sjunga för och med kvinnor där. De skulle verkligen behöva det”.

– Det som berörde henne var glädjen och kraften som de här kvinnorna utstrålade när de sjöng, det är inte så ofta man ser kvinnor i åldrarna 50 år och uppåt som ser så glada och vilda ut på samma gång, ofta ser de nog lite tröttare ut. Det var det som tog henne så starkt.