Metaforer och liknelser tillsammans med andra av poesins beståndsdelar är poeternas avgörande tillvägagångssätt för att göra detta. Historisk projicering eller framställning av historien eller historiens närvaro är hur de antika arbetade med historia. Historia eller historiska incidenter var dominerande ämnen i tidig poesi, särskilt i episk poesi.

I undersökandet av projiceringen av historia i poesi, låt oss titta på den grekiske poeten Homeros två episka verk: Iliaden och Odyssén. Det är värt att nämna att båda dessa verk innehåller stark geografisk, historisk och politisk symbolik. De kan betraktas som deskriptiva bilder av livet och kriget under bronsåldern och illustrerar planeringen av stora resor. Författaren utvecklar i dessa verk en filosofisk syn på världen, vilket gör det möjligt att visa det historiska ljuset även i poesins form.

Ett av de viktigaste litterära verken i den äldre indiska historien, Ramayana, har haft ett djupgående inflytande på konst och kultur på den indiska subkontinenten och i Södra Asien. De äldre Sanskritepikerna, Ramayana och Mahabharata, även benämnda som ”historia” eller Mahkavya (Great compositions), hänvisar till episka poem som bildar kanon i Hindu-skrifter. Hjältedyrkan var och är en central aspekt i indisk kultur, och influerade en litterär tradition där det fanns ett överflöd av episk poesi och litteratur.

Det är romanformen som i nutiden spelar huvudrollen för historisk projicering. Detta trots att moderna poeter faktiskt framställer historiska fakta, mytologiska teman och kraftfulla känslor i poesins form. När en poet skriver ett poem och tar upp eller protesterar mot krigen i Irak, Afghanistan, Palestina med mera, blir detta en projicering av samtida historia i poesi.

Allen Ginsbergs (1926–1997) många poem är reflektioner över den moderna tidens politiska utveckling. I detta sammanhang kan hans poem September on Jessore Road nämnas. Han skrev det för att skildra den pakistanska ockupationsarméns massmördande under Bangladesh frihetskrig 1971. Här följer de sista raderna ur denna dikt på 152 rader:

How many fathers in woe /How many sons nowhere to go? /How many daughters nothing to eat? /How many uncles with swollen sick feet?

Millions of babies in pain /Millions of mothers in rain /Millions of brothers in woe /Millions of children nowhere to go

Den norska poeten Henrik Ibsens (1828–1926) poem anses vara ”bonsai framställningen” av Norges historia, geografi och liv. Man kan lära känna Chile mycket genom att läsa Pablo Nerudas poem. Man kan få vetskap om livet under kolonialtiden i Västra Bengal och Bangladesh genom att läsa Rabindrath Tagores (1861–1941) poesi. Samtidigt kan man vid läsning av Shamsur Rahmans (1929–2006) poem få kunskap om Bangladesh efter 1947. Dessa är sanningsenliga projiceringar av historia i poesi.

Även om romaner står för den största delen av projicering av historia, är poesin inte långt ifrån. Poesi är den enskilde poetens personliga politik. Politiken är en del av det liv och den tid han lever i. Denna realitet för alltid tillbaka poeten till hans eget sätt att blicka in i historien. Poesi har sitt eget sätt att framställa historia. Mao Zedong (1893–1976) framställde många av sina politiska övertygelser och historiska slutsatser i diktform för att uppmuntra sina partiarbetare.

Det finns tusentals exempel i tidig poesi inom nästan varje etnisk språkgrupp. Poemen skrevs med vissa avsikter, särskilt för att ge uttryck åt tidigare nationell ära och eller för att framhålla sina nationella hjältar, ledare eller begåvningar. När en poet skriver en dikt om Abraham Lincoln eller Mahatma Gandhi eller Martin Luther King eller Dag Hammarskjöld, Bangbandhu Sheikh Mujibur Rahman eller Olof Palme eller Yasser Arafat eller någon annan ledare, kommer det absolut att projicera historia, och vara en positiv skildring.

Å andra sidan, om en poet skriver en dikt om George W Bush, Tony Blair, Osama-bin-Laden, eller till och med Barack Obama, är vi inte säkra på att det kommer att ha samma anda av projicering! Låt vara att det blir en projicering av protest! Vi kan finna sådan projicering av historia i poesi på olika etniska språk som protesterar mot kolonialstyre av olika länder. Beträffande detta kan den bengaliske poeten Kazi Nazrul Islam, i generationen post-Tagore, nämnas. Han skrev ett poem som kallades Revolten som protesterade mot den brittiska koloniseringen av Indien. För detta fängslades han under lång tid av kolonialmakten.

En poet liksom hans poesi är hängiven till livet, inte historien. Men historien kommer från livet. Poesi har således ett starkt engagemang för projicering av historia. Från tidernas början till nuet, är poeter på olika kontinenter, i alla åldrar och inom alla språk, medvetna om detta. Projiceringen befrämjar äran i livet, hjälper människor att hålla fast vid sina drömmar.

De kommer att finnas så länge poesi och liv finns. Jag hoppas det.