Det sprakar i högtalarna, en vilsen gitarr letar sig fram i ett ödsligt ljudlandskap. Någonstans i bakgrunden tassar en vilsen trumma runt men det är kringslängda gitarreffekter som ligger i fokus innan ett stadigt discobeat sätter takten i sällskap med en vindlande bas och en repetitiv gitarrmelodi.

Det som skulle kunna vara ett soundtrack till en konstnärlig New York-film från 70-talet är i själva verket låten Bob från Malmöbandet Wons Myspacesida. Mitt i känslan av svunnen tid finns någon slags framåtrörelse, en känsla svår att definiera, som gör att det lite nedsättande modeordet ”retro” inte kan göra musiken rättvisa; retro brukar ofta få beskriva något slags återbruk utan egen personlighet. Won känns, motsägelsefullt nog, som ny, spännande musik.

Paradoxen fortsätter när man betraktar minifestivalen de medverkar i: Som en aldrig sinande ström. Två dagar på Babel i Malmö där en ny scen presenteras, men med band som har just det förflutna som gemensam nämnare. Oavsett om Vidderna lutar mer åt proggerans Träd, gräs och stenar, MF/MB snöat in på postpunkpionjärer som New Order och Gang of four eller om Ved totalt flyttat ut i en psykedeliskt groovig öken, befinner sig influenserna alltid ett par årtionden bakåt.

Det är väl egentligen mest utanför Malmö folk talar om det här som en Malmöscen. Här pratar nog musikkännare om en Möllevångsscen i stället, säger Dennis Lood när vi ses på skivbutiken Rundgång som han driver, belägen på Kristianstadsgatan i hjärtat av alternativkulturens Möllan. Dennis Lood driver även skivbolaget Psychic Malmö som har gett ut Ved:s hyllade debutskiva.

– När vi startade Rundgång var det en självklarhet att vi skulle ligga på Möllan, då skulle det bli som jag ville ha det.

Rundgång, och därmed också Möllan har blivit ett nav bland de åtta band som framträder på Som en aldrig sinande ström. Musikaffären har samtidigt varit en del i Möllans förändring från arbetarstadsdel till den samlingsplats för kreativa, unga människor som den blivit i dag.

Men Möllan är ingen bubbla som är isolerad från resten av staden. Det fria kulturlivet ser sig vara under attack från marknadskrafterna på grund av gentrifiering och en statushöjning av området. Dennis Lood håller med, till viss del.

– Möllevången har alltid varit i förändring men man vill ju inte att det ska bli som resten av Malmö City, med en massa stora affärskedjor bara, säger Dennis Lood.

– Om man jämför med hur det har varit förut så har det blivit så mycket bättre. Förut var folk rädda för att gå på gatorna här, man tog sig härifrån. Nu vill alla bo här. Den förändringen måste ju bara vara till det bättre. Sen är det ju tråkigt om hyrorna går upp och folk måste flytta härifrån, men förändring är oundvikligt. Det är ju inte som att det finns ett Möllevången som alltid har varit.

När Debaser öppnade sin Malmöfilial snackades det om att stockholmare tog över här. Visst, det är ett stockholmsbolag men det är samtidigt bra om det kommer hit fler band. Förut fick man åka till Köpenhamn för att gå på konserter, säger han.

Just konserter har inte varit någonting som främst utmärkt Malmöscenen; i stället har musiken spridits via bloggar som Prejka och Diskoakademin. Musiken har också spelats flitigt på konceptuella, närmast spirituella klubbar som Kristallen. Musiken har också tagit sig in på Inkonst och Babel.

– Antingen så har det kommit in nytt folk på nattklubbarna eller så har de fått upp ögonen för att vår musik faktiskt drar folk, säger Dennis Lood.

– Trots att vi spelar alternativ musik så kommer alla möjliga människor på Rundgångs årsfester till exempel, vi fyller ställena.

Han konstaterar också att det ständigt sker förändringar i musiken – på slutet av 1990-talet var postrock dominerande i Malmö och flera som var verksamma då finns fortfarande kvar, men med annorlunda musikinriktningar. På senare år har influenserna kommit från det som Dennis Lood kallar för ”norsk fjorddisco” med namn som Lindstrøm, Tiedye och Röyksopp, vilket även anammats av motsvarande scen i Göteborg, av Studio och Boat Club till exempel.

Men hur mycket influenser man än kan se åt olika håll verkar mycket av musiken som de åtta banden på Som en aldrig sinande ström och dj:s inom scenen spelar kunna härledas till någonting som, precis som scenen, lyckas vara hopplöst mossigt och rykande aktuellt på samma gång; vinylformatet.

Psychic Malmö ger nästan bara ut vinyl och Rundgång säljer absolut mest av de gamla svarta skivorna som många påstår har det absolut bästa ljudet. Genom att använda den digitala revolution som präglar resten av samhället, i form av bloggar, så har aktörerna i Malmö lyckats lyfta fram en otidsenlig syn på kvalitet; att dansmusik inte behöver innebära strömlinjeformade klubbhits, att musikkonsumtion inte behöver vara att lyssna på en mp3-fil med taskigt ljud i sin Ipod. Det kollektiva musiklyssnandet på klubbar skapar en nyfikenhet på all sorts musik som till exempel Skeppet, This is head eller Beast visar upp.

Och så hör jag plötsligt någonting annat i Wons repetitiva basgångar och experimentlusta; hur timmar av letande i obskyra loppislådor har fått bygga grunden till någonting som känns igen men ändå inte, ett tillbakablickande som bygger på en intensiv vilja framåt. Vissheten om alltings ovisshet och att allt förändras hela tiden verkar ge ett fundament till någonting beständigt. Oavsett hur staden och musikscenen ser ut i morgon eller om ett år så kommer Som en aldrig sinande ström vara ett fantastiskt dokument över en tid och en plats.