Utgångspunkten för Institutets och Nya Rampens föreställning Conte D’Amour (kärlekssaga) är väldigt bra: Att utforska romantisk kärlek utifrån Fritzl-fallet. I stället för att, som alltid görs, använda källaren i Amstetten och liknande händelser som metafor för extrem ondska – något oförståeligt som ligger helt utanför oss själva – visar skådespelarna i stället på det som är likt i vår kultur, hur dessa övergrepp inte uppstår ur ett vakuum utan finner sin form i den patriarkala romantiska kärlekens ideologi – precis som mer konventionella misshandelsförhållanden och vanlig tvåsamhet. Det är inte en artskillnad utan en gradskillnad, även om det är en stor sådan.

Josef Fritzl höll som bekant sin dotter Elizabeth Fritzl inspärrad i sin källare i 24 år, och gjorde henne gravid sex gånger. Några av barnen hämtades upp till ovanvåningen, där de togs om hand av Josef Fritzls fru, som uppgett att hon var helt ovetande om vad som pågick i hennes källare.

Det är naturligtvis extremt provocerande att, som Institutet och Nya Rampen gör, kalla dessa händelser en ”kärlekssaga”, men ändå kan man inte neka till att den romantiska kärlekens element finns närvarande: viljan att äga den andra människan, viljan att isolera sig från omvärlden, samt mannens överordning, allt draget till sin absoluta extrem.

Ändå är pjäsen i teorin bättre än praktiken. För även om man kan nicka intresserat åt upplägget, är det en helt annan sak att palla sitta i två och en halv timma och kolla på en mansseparatistisk teatergrupp som krälar omkring på golvet i kalsonger.

Föreställningens extrema längd gör att jag själv känner mig som Elizabeth Fritzl – instängd på Inkonst. Det är en förlamande tristess och ångest att tvingas lyssna på dessa män, som bestämt att jag ska sitta stilla i mörkret en tredjedels arbetsdag, när de berättar denna Conte D’Amour. Ett stort problem är föreställningens sensationslystnad: på ett närmast kvällstidningsaktigt sätt frossar ensemblen i övergrepp, våldtäkt, incest, utvecklingsstörda barn och så vidare. Detta blir tydligt till exempel när publiken skrattar åt det instängda blöjbarnets konstiga skrik. Offren är några man förtjust äcklas och chockeras av – inte identifierar sig med.

Medkänslan lyser alltså med sin frånvaro, och detta minskar föreställningens angelägenhet, ökar avståndet till det allmängiltiga i det teatergruppen vill berätta.

Föreställningen hade också vunnit på att de värsta övertydligheterna hade rensats bort, till exempel den film som i början visar en mur som byggs (kärnfamiljen är instängd, vi fattar) eller att Fritzl matar sina familjemedlemmar med chips och pommes: fredagsmyset som metafor för degeneration. Ja, vi har hört den förut.

Det bästa är när Elisabeth Fritzl sjunger kända poplåtar, vars trallvänliga texter om ägandebegär, önskan om att vara den enda och känslomässiga hot gör föreställningens poäng glasklar. Dessa till synes oförargliga romantiska texter, som hela vår kultur oreflekterat trallar med i, blir ett påfallande passande soundtrack till Fritzl-fallet. Som Enrique Iglesias sjunger: You can run, you can hide, but you can’t escape my love.