På torsdag sammanträder de nyvalda i kommunfullmäktige för första gången. Enligt en kartläggning av FRIA är ledamöterna inte helt representativa för kommunens befolkning. År 2008 var medelinkomsten för den vanlige göteborgaren 250 300 kronor per år. Motsvarande siffra för de som har valts in i kommunfullmäktige är nästan dubbelt så hög: 477 039 kronor i medelinkomst. Lena Wängnerud är professor i statsvetenskap på Göteborgs universitet och forskar om representation inom politiken.
– Sådana skillnader kan göra att väljarna känner stort avstånd till politikerna. Det brukar vara så att de som blir ledamöter sällan är representativa för befolkningen. De har ofta hög inkomst och hög utbildningsnivå. Men det går inte att kvotera in människor efter inkomst utan det viktigaste är att politikerna är medvetna om att det är ligger till såhär och pratar med de som lever i en annan verklighet, säger hon.

Av totalt 81 ledamöter i kommunfullmäktige har elva stycken utländskt klingande namn. Det kan jämföras med att antalet utrikesfödda plus födda i Sverige med båda föräldrarna födda utomlands är 29,3 procent av Göteborgs befolkning. Det är nästan en tredjedel av invånarna medan de med utländskt namn i kommunfullmäktige enbart utgör en sjättedel av ledamöterna.
– Det borde vara högre andel, säger Lena Wängnerud. Förändringen borde ske fortare i kommunval eftersom man inte ens behöver vara svensk medborgare för att få rösta där, men om man jämför med representationen av kön så har förändringen skett först efter att det diskuterats inom partierna och de har arbetat fram strategier för att inkludera andra grupper.

Tittar man på kön och ålder skiljer sig politikerna även här från den vanlige göteborgaren. Bland de nya ledamöterna finns det trettiosex kvinnor, vilket innebär att 44,4 procent är kvinnor och 55,6 procent är män i kommunfullmäktige. Hos Göteborgs kommuns befolkning är siffran jämnare; 50,4 procent av invånarna är kvinnor och 49,6 procent män. Lena Wängnerud menar att representationen har betydelse främst kring vilka frågor som tas upp.
– Framför allt under 80- och 90-talet visade det sig att frågorna som män och kvinnor drev skiljde sig åt. Kvinnor tog upp frågor som familjepolitik och jämställdhet. I dag är mönstret lite mindre tydligt men finns fortfarande kvar. Kvinnor i olika partier har inte samma lösningar men lyfter delvis samma frågor, sen vill vissa ha vårdnadsbidrag och andra inte.
Andelen kvinnor i kommunfullmäktige har gått flera procentenheter bakåt jämfört med förra mandatperioden. Då var 48 procent kvinnor. Nuvarande andel är den lägsta sedan 1991 då det satt 41 procent kvinnor i fullmäktige.

Den genomsnittliga åldern hos de nya ledamöterna är också högre än hos kommunens befolkning. Medelåldern i fullmäktige är 47 år medan motsvarande bland befolkningen är 39 år. Lena Wängnerud menar att samma mönster finns i riksdagen där de flesta är medelålders. De väldigt unga och väldigt gamla är få. Hon menar att representativiteten i helhet kan påverka legitimiteten och om väljare känner att de kan påverka politiken.
– En snedfördelad politisk församling kan ha betydelse för hur väljare uppfattar politikens legitimitet. Forskning har till exempel visat att om fler kvinnor är representerade så känner kvinnor större förtroende. För att öka representativiteten är det viktigt att partierna har ett medvetet förhållningssätt. Det är partierna som är gatekeepers, om en person står överst på listan kryssar inte väljarna bort denne, säger hon.